söndag, 28 juli, 2013


och samtidigt alldeles underbar. Jag satt ute nyss och läste om Winston Churchill. Jag gick in när grannen annonserade för sina döttrar att nu skulle dom läsa Bert. Absolut inget ont om Bert, men jag kände att jag inte behövde lyssna just på det. Tio meter bort runt hörnet är för nära även om man inte ser varann.

Och jag funderar över att det är så lätt att ta folk bakom en gardin och förmana och sen när det visar sig att förmaningen var ganska felaktig, så kan man inte ha stake nog att leta upp en annan gardin och be om ursäkt. Det hade inte behövts en gardin heller, tänker jag. Men jag lämnar ämnet. Det viktiga för min del var faktiskt att adekvat hjälp skulle ges till den som behövde. I do not lie and I do not feign. Sån är jag. På gott och ont.

Sen funderar jag – helt ytligt – över hur man reagerar när folk ger en hudkräm – ‘om du använder den här kommer det att bli alldeles fantastiskt’. Ja ha du, och den där lilla konstiga förpackningen – skulle den verkligen göra mer för mig än Estée Lauder och Dior i kombo? Skulle knappast tro det, min ålder är en faktor i sammanhanget också. Nån berättade om sin ilska när tio år yngre pojkvännen kom med en rynkkräm på hennes 40-årsdag. När jag fyllde 40 var jag rätt gravid, och säga vad man vill om maken, men rynkkräm kom han inte med. Jag fick en kaméring.

– när Yngste och jag satte oss i bilen för att friska upp hans körning lite, så var det +31 ute. Det är inte alldeles lätt att hålla koncentrationen då, iaf inte för mig. Men med dom förutsättningar vi hade, så gick det bra. Vi ska göra om det fler gånger. Och jag kom på att jag måste ta ut nytt pass också. Vi åkte förbi passkontoret ett par gånger. Och håret lockar sig i värmen.

I går funderade jag på att kapa den årliga dm innan jag tvättade håret, men jag orkade inte ens det. Det var stort att orka tvätta. Allt detta som ständigt ska ordnas, nu har jag upptäckt att färgpatronerna till skrivaren har gjort sitt, utskrifter ser väldigt ålderdomliga ut, gulbleka närmast. Nog är man lite förslöad när det känns jobbigt t o m att beställa på nätet, jag behöver inte ens stå i kö.

nyss, när jag var ute och vattnade petuniorna. Lite muller här och där, än så länge en bit bort. Och klibbigt och kvavt. Men den klyftade färskpotatisen står i ugnen och den långsamma kycklingen är redan klar, jag var uppe tjugo över sju för att skala vitlöken och få in den i tid, fem timmar kräver framförhållning.

Och vi hade svärmor med oss till kyrkan, den vi gick i så många år. Lite glest i bänkarna, men kära återseenden och maken blev stående tjugo minuter och pratade efteråt. Sen var han alldeles matt när han skulle uppför trappan här hemma. Jag var inte ett dugg förvånad. Och som så många av söndagarna efter Trefaldighet handlade det om hur vi hanterar varandra, det ansvar vi har, och möjligheten att börja om på nytt när vi har gjort fel. Och det är en tacksamhet för mig. Har inte riktigt kommit i fatt med sömnen ens till min normalnivå och då är man=jag betydligt mer lättirriterad tyvärr. Men snart är det mat och det brukar också hjälpa och sen ska sonen och jag övningsköra lite.

Tjo.