– när man ska umgås med människor. Jag har en vän som i kyrkobönen använder formuleringen – ‘så ber vi för dom vi har svårt för, dom vi inte förstår oss på’ och det tycker jag är klokt. Att ägna ett ögonblick av eftertanke där och då. Och jag är trött, väldigt ofta, detaljer kan få orimligt stor betydelse.

Första frukost borta. Mat ska hämtas, mat står väldigt ologiskt uppställd, man får traska hit och dit (det blev bättre sen), men dock. Jag hämtar alltid först var sitt glas juice till maken och mig. Sen fixar jag hans yoghurttallrik med olika tillbehör, sen ställer jag mig i kö till mackorna. Där tar jag åt oss båda, jag ser ägghalvor och tar en till maken, spritsar kaviar på för enkelhetens skull, ger maken mackorna, hämtar té till honom och kaffe till mig och sen kan jag köa för egen yoghurt och sen kan jag få äta. Då upptäcker maken att någon annan har tagit sill till sitt ägg och säger att det ville han också ha. Och jag säger, så lugnt jag orkar, att nej, nu får du klara dig med kaviaren. Och han säger igen att han velat ha sill och jag säger igen att det får vara som det är. Då lägger sig förstås nån annan i och säger att men det är väl inget att tjata om, om han nu så gärna vill ha sill, så kan han väl få det? Och allt annat jag gjort är förstås osynligt, så kommande morgnar ser jag till att ge honom två sorters sill då, så att inte hon som tyckte till ska känna att han är illa behandlad. Visst.

Och när jag står en kväll utanför kyrkan vid bilen och väntar på maken, som ju är oändligt social och oändligt långsam, så anropas jag förstås av någon som pratar med en älskad mycket bräcklig äldre herre – ‘Lilja, kan du kolla om man kan gå genvägen där borta i kväll?’ – och jag undrar inombords varför i all världen hon inte kan kolla själv, hon är inte rörelsehindrad eller så, men en del har mer begåvning än andra att sätta andra i arbete. Typ.

Och nästa kväll, när jag står där och väntar på att ta maken till kondiset, klockan var rätt mycket och trots allt hade dom en stängningstid och vi skulle transportera oss dit, sätta maken vid ett bord och jag skulle handla och betala, men då anropas jag förstås av samma kvinna, som kan sätta andra i arbete,  – ‘Lilja, du kan väl skjutsa hem X?’ och jag får säga att tyvärr, det går inte. Jag hade inte tio minuter extra där. Alls. Och hon som skulle skjutsas tillhör inte precis mina allra närmaste, så det var extra pinsamt. Nästa morgon kände jag att jag fick lov att förklara situationen för henne och hon hade inte alls haft något behov av skjuts och hade verkligen inte bett om det, så det var inga problem där.

Och jag är inte alls emot att hjälpa om jag kan, när någon föll ihop lite grann i en situation när andra runt omkring mest stod och tittade, såg jag till att rota fram en sjukvårdskunnig person och sen skjutsade jag hem den hopfallna. Självklart.

Att ha omsorg om andra betyder inte nödvändigtvis att man ska berätta för andra vad dom borde göra.