lördag, 27 juli, 2013


– kanske. Mina svärsöner råkar ha födelsedag samma dag, på måndag. Och tydligen tänker den närmaste fira det i familjens lilla stuga vid sjön alldeles bredvid där Äldste och hans familj har sitt sommarhus. Lilla stugan vid sjön byggdes från början av min svärfar som älskade den oerhört. Andra hade bilder av barn och barnbarn i plånboken, svärfar hade stugan. Och nu är det Tvåan och hennes familj som ägnar sig åt den. Och Yngste som nyss kom hem efter att ha passat lilla hunden två dar, sa att eftersom dom då är tre starka män (han, Äldste och svärsonen) så kunde dom kanske hjälpa till och få ner maken dit – mycket liten stig nedför och upp igen – men vi får se.

Och jag funderar också på att försöka flytta makens nästa avlastning en vecka framåt eftersom Yngste stannar här till den tionde augusti. Det vore rentav bättre för mig. En resa norrut kanske då.

– när man ska umgås med människor. Jag har en vän som i kyrkobönen använder formuleringen – ‘så ber vi för dom vi har svårt för, dom vi inte förstår oss på’ och det tycker jag är klokt. Att ägna ett ögonblick av eftertanke där och då. Och jag är trött, väldigt ofta, detaljer kan få orimligt stor betydelse.

Första frukost borta. Mat ska hämtas, mat står väldigt ologiskt uppställd, man får traska hit och dit (det blev bättre sen), men dock. Jag hämtar alltid först var sitt glas juice till maken och mig. Sen fixar jag hans yoghurttallrik med olika tillbehör, sen ställer jag mig i kö till mackorna. Där tar jag åt oss båda, jag ser ägghalvor och tar en till maken, spritsar kaviar på för enkelhetens skull, ger maken mackorna, hämtar té till honom och kaffe till mig och sen kan jag köa för egen yoghurt och sen kan jag få äta. Då upptäcker maken att någon annan har tagit sill till sitt ägg och säger att det ville han också ha. Och jag säger, så lugnt jag orkar, att nej, nu får du klara dig med kaviaren. Och han säger igen att han velat ha sill och jag säger igen att det får vara som det är. Då lägger sig förstås nån annan i och säger att men det är väl inget att tjata om, om han nu så gärna vill ha sill, så kan han väl få det? Och allt annat jag gjort är förstås osynligt, så kommande morgnar ser jag till att ge honom två sorters sill då, så att inte hon som tyckte till ska känna att han är illa behandlad. Visst.

Och när jag står en kväll utanför kyrkan vid bilen och väntar på maken, som ju är oändligt social och oändligt långsam, så anropas jag förstås av någon som pratar med en älskad mycket bräcklig äldre herre – ‘Lilja, kan du kolla om man kan gå genvägen där borta i kväll?’ – och jag undrar inombords varför i all världen hon inte kan kolla själv, hon är inte rörelsehindrad eller så, men en del har mer begåvning än andra att sätta andra i arbete. Typ.

Och nästa kväll, när jag står där och väntar på att ta maken till kondiset, klockan var rätt mycket och trots allt hade dom en stängningstid och vi skulle transportera oss dit, sätta maken vid ett bord och jag skulle handla och betala, men då anropas jag förstås av samma kvinna, som kan sätta andra i arbete,  – ‘Lilja, du kan väl skjutsa hem X?’ och jag får säga att tyvärr, det går inte. Jag hade inte tio minuter extra där. Alls. Och hon som skulle skjutsas tillhör inte precis mina allra närmaste, så det var extra pinsamt. Nästa morgon kände jag att jag fick lov att förklara situationen för henne och hon hade inte alls haft något behov av skjuts och hade verkligen inte bett om det, så det var inga problem där.

Och jag är inte alls emot att hjälpa om jag kan, när någon föll ihop lite grann i en situation när andra runt omkring mest stod och tittade, såg jag till att rota fram en sjukvårdskunnig person och sen skjutsade jag hem den hopfallna. Självklart.

Att ha omsorg om andra betyder inte nödvändigtvis att man ska berätta för andra vad dom borde göra.

lagom när jag skakade filtarna på balkongen. Och jag var glad att jag gick till torghandeln redan före frukost. Tyvärr köpte jag en knippa färsk lök som var riktigt usel, upptäckte jag när jag kom hem, men så kan det också gå. Och jag köpte hallon och två askar svarta vinbär. Dom ska bli marmelad. Det är länge sen. Förr, då för länge sen, när vi kom hem från vår vecka borta, brukade maken ta en stol och sätta sig bland vinbärsbuskarna och plocka enorma mängder som vi frös in och sen kokade jag under vintern. Under stormen Gudrun försvann allt i frysen, dom sista bären maken plockade, och sen har jag inte orkat/kunnat/velat koka igen. Men i eftermiddag så. På den tiden hade jag ett jättelager tomma glasburkar i källaren, men jag tror det ska gå bra, några stackars burkar finns det längst in i skåpet.