torsdag, 25 juli, 2013


– jag tänker som så att det inte är konstigt om maken trasslar till det lite för sig efter den här veckan, så intensiv, så många möten, så mycket minnen, så mycket praktiska ting. Jag försöker tänka så.

Och vi mötte förstås dom som säger – ‘men han ser så mycket bättre ut nu’, och jag vet ju att det handlar om dom, dom minns rentav inte längre hur han såg ut som frisk, dom minns sin egen rädsla över hans svårigheter och är lättade över att finna att så pass mycket finns kvar. Och han som stod en lång stund och berättade hur väldigt ledsen han blivit när maken blev sjuk, jo tack, det var ju besvärligt. Inte heller blir jag särskilt genomlycklig när människor jag faktiskt inte känner, kommer fram och säger att det är så fantastiskt att se oss.

Och en kväll gick vi på kondis, öppet sent i år, och jag kunde köra bilen ända fram och tack vare en lokal förankring kunde jag parkera lite olagligt, och vi kunde sitta ute med vänner runt omkring och maken var rörande lycklig – ‘jag trodde aldrig att jag skulle komma dit mer’, som han sa. Och nya människor som jag kan se som vänner. Omtanke och värme. Och dessa underbara solnedgångar.

– en man som hette Ove. Jag har kommit till hälften ungefär och var förstås tvungen att läsa dom två sista sidorna, många har tvångstankar, det är en av mina i en riktigt bra bok. Och jag läser resten sen. Fast jag gråter lite först nu.

Dels beror det på Ove, dels beror det på att jag fortfarande är trött. Jag somnade framför tv:n innan jag lagade mat, lagade är överord, jag värmde frysta italienska köttbullar, och det gjorde jag nästan i sömnen. Sen åt vi dom och maken lyckades säga ett par riktigt underliga saker, så där så jag undrade vad vi höll på med egentligen. Vi har nån sorts mycket avlägsen planering att åka mot min födelsestad i slutet av april nästa år, och då funderade han på hur man kommer dit – ‘för man kan ju ta tåget till närmaste större stad, men hur gör man sen?’. Ja, hur i all världen gör man sen? Vi har ju åkt bil varenda gång sen min pappa dog i princip, så jag utgår från att vi gör det om det blir aktuellt då också. Men han visste inte alls. Och så Ove på det.

Sen har grannen semester, det är inget konstigt med det, men det betyder att hon grillar frenetiskt och det är tändvätskan jag har mest emot faktiskt, den vällde in i moln i vårt sovrum i går kväll, men var tack och lov utvädrad när vi lade oss, men det är också den där sociala volymen, sagoläsandet för döttrarna, uppfostrandet under ätandet, kuttrandet med nye pojkvännen, alltihop mitt i min ljudsfär. Och i går sent när jag satte mig ute sa hon – ‘nu låste grannen sin dörr’ och jag kände en viss frestelse att upplysa henne om att det var tvärtom. Grannen låste upp sin dörr och hade tänkt sig lite tystnad och stillhet. Nå ja, semestern tar väl slut.

Och i morgon börjar sensommarens traditionella religiösa festival på torget, dvs högljudd musik och energiska pratare.

måste fyllas på. Snart. Efter lilla morgonpromenaden köpte jag ny mjölk på coop och senare ska jag cykla till maxi för mer seriös inköpsrunda. Yngste är inte här, han passar Tvåans lilla rottweiler medan familjen är på Liseberg. Och jag tvättar. Och tänker på mina närstående som nu befinner sig mitt i sista Mässan, där ganska långt bort. Den hålls under bar himmel och maken klarar inte den oländiga gräsmattan, så inte minst därför åkte vi hem redan i går.

Och ordningen börjar återställas, det lätta kaos som uppstår när man ska packa upp och omstrukturera en veckas bortovaro. Sen undrar jag förstås vart mina svarta långa shorts tagit vägen under tiden, dom fanns inte alls där dom borde.

Och jag kan säga att sömnen är inte helt påfylld än, men sju timmar var bättre in fem, helt klart, och jag somnade som klubbad, inte mycket funderande och tänkande. Å andra sidan vaknade jag tidigare än jag hade behövt, och minsann – nog fanns tankarna där och då också.

Sen undrar jag om man kan somna när man cyklar.