onsdag, 24 juli, 2013


om sömntågets tider är mer anpassade till hemmabruk. Å andra sidan har jag ingen att gå ut och prata med, nu när maken ligger i sängen. Jag har ett åldersblandat umgänge när vi är borta den här veckan. När maken har lagt sig kan jag gå ut på gräsmattan och vara social med småbarnsfamiljerna och dom andra. Och jag har ätit vit saltgurka och salta mandlar och ost och diverse på kvällarna. Och jag har försett en del av bekantskapskretsen med tobak. Det är ju så mycket mygg då och då. Lättsamt och vänligt, generösa möten.

Och mitt på dagarna låg maken och vilade en stund, då kunde jag gå till kyrkan (mao slapp ta bilen) i mycket god tid, fick vila i den ordlösa gemenskapen över tid och rum, och sen samla ihop mig till gemenskapen. Och att få läsa tillsammans med andra, att få sjunga gregorianik tillsammans, den gemensamma andningen. Och jag tänkte när de vackra flickorna tittade en aning skeptiskt på mig, som enligt personlig dispens dök upp trots att jag inte övade innan – man kanske kan säga att jag övat en del genom åren, men det vet ju inte dom, och jag tänkte att tiden går fort för oss alla. Det fanns en populär gravinskrift för länge sen – Det du är har jag varit, och det jag är kommer du att bli. Och i morse unnade jag mig lyxen att sista stunden i kyrkan gick jag inte bort och stod med i den stora skaran och sjöng avslutningspsalmen, jag knäföll på en alldeles egen liten diskret plats där jag kunde låta mig bäras av ljudet.

Men nu är vi här.

i huvudet. En knapp vecka med fem timmars sömn per natt får den effekten på mig. Och jag lade mig inte extremt sent, tidigare än hemma iaf, men timmarna gick utan sömn. Och så ska man ju upp på morgonen också, jag vet ju att det tar en timme från start innan vi kommer ut genom dörren, det finns inget att rationalisera där, ingen möjlighet att öka tempot.

Så lite slut är jag allt. Men allt har varit bra, delvis över förväntan, jo då. Fast i tisdags morse tänkte jag att det här går nog inte fler gånger, jag orkar inte, och det var en ganska sorgsen tanke. Extremt sorgsen faktiskt. Men på kvällen var maken så otroligt glad över att han fått vara med en gång till och hans sätt att uttrycka det gör att jag nog, om Gud vill, faktiskt får försöka nästa år också. Jag siktar åtminstone på det.

Och det finns alldeles underbara människor, han som tryggt tog makens psalmbok i morse, han som alltid troget fixar plats vid bordet, han som hade fantasi och överblick nog att trolla fram en stoppad stol. Det finns många.

Och en och annan tittar på mitt bleka ansikte också. Och rätt många låter mig bara ha roligt, tycker om mig.