är alltid fyllt av detaljer som ska hanteras. Och nånstans säger jag – nä, jag orkar inte. Men sen faller det på plats, mer eller mindre, och väldigt mycket blir väldigt bra. Just nu vilar maken och jag har shoppat loss, ett par – dyra – snygga svarta långbyxor (kan man ha för många?) och en vit och en rosa t-shirt. Så nu ska det inte köpas kläder på mycket länge.

Och i går kväll lämnade jag maken en stund i ensamheten i det lilla hygienutrymmet och efter en cigarill ute i blåsten tänkte jag att jag kanske skulle göra en serviceinsats. Då var hygienutrymmet tomt, sovplatsen likaså. Minsann, då hade han trasslat upp låset på dörren och tagit sig ut i köket, genom den mycket krångliga dörren där och satt på tv:n. Han överraskar. Å andra sidan – när vi kom ut ur kyrkan i går kväll började han gå till vänster, förbi bilen, och jag ropade – ‘vart ska du nu?’ och han sa lite irriterat att han skulle väl gå till sovhuset. Och det är en total omöjlighet för honom, men han hade glömt att vi hade bilen och han såg den inte heller, den stod ju på hans vänstra sida. Och jag har skjutsat honom i bilen till dessa gudstjänster varenda gång i åtta år, men han mindes inte alls bilen. Där och då.

Nu ska vi fika med en mycket älskad vän.