onsdag, 17 juli, 2013


här nu. Ett halvt glas vitt vin, jo då. Och jag förtränger allt det där jag inte hann eller snarare kunde göra i dag. Hey – vi åt lunch, en del tvätt är fixad, mesta packningen ligger i ganska ordentliga högar och jag har hyfsad koll tycker jag.

Och jag är glad och tacksam, jag åkte som vanligt till kvällsmässan i kyrkan i skogen. Stackars pastorn tyckte det var väldigt varmt i lilla kapellet och det hade han rätt i, solen strålade. Och himlen var nära. Där också – jag vet att veckan som kommer ger mig mer än jag kan beskriva. Och jag lägger tankarna på dom som nästan inte står ut med just mig långt ner i lådan, nåden räcker för både dom och mig.

Och jag tittar på lappen som finns på tavlan bredvid datorn – Sometimes when I say ‘I’m okay’, I want someone to look me in the eyes, hug me tight and say ‘I know you’re not’. Och jag kan bara önska att det gäller både mig och andra. Att ge och att ta emot.

på förmiddagen. Och nu står jag upp igen, lite skakigare än i går, och jag hade onekligen en liten lista på tänkta aktiviteter. Men visst – flexibel och förändringsbenägen. Inte för att jag har så mycket val heller. Nu är fokus på att i kvällens tysta timmar packa väskorna. Och i morgon att vattna blommorna och dra upp klockan.

Och så ska jag slå in presenterna till barnbarnen, lite trött konstaterar jag att jag bara har en sorts papper hemma som inte har tydlig julprägel. Inte så bra framförhållning där, det är bara jul en gång om året och födelsedag stup i ett. Iaf så här års hos oss. Och det vet jag ju. Ett annat år kanske jag kan bättre. Men pappret är kanske inte det viktiga. Yta och innehåll.

skymtar i spegeln. Det är jag. Nu gäller det att ta det väldigt försiktigt ett par timmar framöver och att hoppas på att det hjälper. Huvudet och magen är inte riktigt i samklang så att säga. Och jag är tacksam att det inte är i morgon än och kan bara hoppas att det faktiskt blir bättre under dagen.

Strax efter sju var det ingen idé att ligga kvar och snurra hjälplöst i sängen, så jag vacklade upp, tog en alvedon och svepte om mig en liten filt och lade mig i soffan och tittade på ett par som ville köpa hus i Somerset för en stor hög pengar. Men det var fel på trädgården här och på köket där och för små rum och det ena med det andra. Fast dom hade tänkt sig lite får och ett par grisar samtidigt som dom skulle pendla till London och jobba häcken av sig. Milde tid, så enfaldiga folk är.

Och jag har lyckats koka gröt och nästan äta den också. Och maken är påklädd och det mesta vanliga är fixat. Men det går inte så fort, om man säger så. Jag är tacksam att det går alls just nu.