och tittade när Yngste klev av tåget. Och sen åt vi vår paj och det var så roligt att han är hos oss.

Sen lyckades jag få en jordgubbe på beige byxor, men fläcken försvann i tvätten.

Och jag funderar på det här med nära relationer, som för all del kan se mycket olika ut. När kan man, när ska man belasta någon man håller av med svårigheter? Om man vet att den närstående är bräcklig kanske man drar sig för att säga som det är. Risken är bara att man sen trasslar in sig, ibland ohjälpligt. Å andra sidan kan alltför stora doser uppriktighet vara skadliga också, allt man vet och allt man känner behöver man kanske inte vädra.

Och just nu känner jag att jag skulle vilja ha ett par dagars ensamhet, uppriktigt. Hos oss kan detaljer bli komplicerade, vi hade i dag ett par incidenter där maken vill ha detaljredogörelser, dels för saker vi redan tröskat (enligt mitt sätt att se) och dels saker som jag rimligen inte alls kan svara på. Bådadera är mycket tröttande.

Men i morgon börjar vi om igen.