tisdag, 16 juli, 2013


och tittade när Yngste klev av tåget. Och sen åt vi vår paj och det var så roligt att han är hos oss.

Sen lyckades jag få en jordgubbe på beige byxor, men fläcken försvann i tvätten.

Och jag funderar på det här med nära relationer, som för all del kan se mycket olika ut. När kan man, när ska man belasta någon man håller av med svårigheter? Om man vet att den närstående är bräcklig kanske man drar sig för att säga som det är. Risken är bara att man sen trasslar in sig, ibland ohjälpligt. Å andra sidan kan alltför stora doser uppriktighet vara skadliga också, allt man vet och allt man känner behöver man kanske inte vädra.

Och just nu känner jag att jag skulle vilja ha ett par dagars ensamhet, uppriktigt. Hos oss kan detaljer bli komplicerade, vi hade i dag ett par incidenter där maken vill ha detaljredogörelser, dels för saker vi redan tröskat (enligt mitt sätt att se) och dels saker som jag rimligen inte alls kan svara på. Bådadera är mycket tröttande.

Men i morgon börjar vi om igen.

– nu är sängen bäddad. Och jag ska snart fixa en modifierad västerbottenpaj. Och jag har förstås sovit en liten stund. Tvättmaskinen snurrar. Och det jag inte hinner/minns/orkar nu finns förmodligen kvar när jag kommer tillbaka.

Jag fick ett sms när han kommit till Hedemora, dvs då vet jag att resan var på gång om nu tågen gör sitt.

I går glömde jag att hämta upp posten, men den flyttar inte heller på sig. Där låg ett kort om att jag är välkommen att hämta nåt jag beställt efter vägen. Stor lättnad, för i vanliga fall har jag fått bekräftelse att det är ordnat mycket tidigare, så jag började nu så smått få stresstankar om att mitt brev kanske kommit bort, att jag skulle behöva se mig om efter andra möjligheter – inte helt lätt i det här fallet, men jag hade börjat undra. En lättnad på sätt och vis att andra också kan ligga efter sin planering. Inte bara jag.

och det är inte bra. Cigarillkonsumtionen. Nästan alla dagar är det fem stycken som gäller, tio i asken, en ask = två dagar. Men jag inser redan från början att det kommer att gå ut mer än genomsnittet veckan som kommer och då försvinner disciplinen lite i förväg, ungefär så. Och man kan ju undra över att jag hinner röka mer under veckan när jag i princip går i kyrkan i hela tiden och dessutom umgås med folk som helst inte vill att det röks i närheten. Fast det finns ju andra också, och då och då känns det att det behövs en liten paus, nästan från mig själv också. Jo, jag är trött på mig. Så jag har all förståelse för andra. Ibland. Jag är trevlig också.

har jag aldrig haft. Maken har fortfarande, fast ibland missar han också. I går såg vi dom sista tjugo minuterna av en åldrig svensk film och lyckades komma på vad den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan hette och kände oss rätt nöjda med det, och en mycket ung Birgitta Andersson kände vi också igen. Men grevinnan, blivande svärmodern -‘vi här på Hellesta’, som dom sa hela tiden, där gick det inte. Vi grubblade. Och det blev inte bättre av att jag förut på dan hade sprungit på en tidigare granne och totalt glömt förnamnet, hennes man kom jag ihåg, men det var bara stillastående. Och sen när jag släckte makens lampa gastade jag ‘Kristina’ för det var ju så hon hette, grannen.

Och vid frukosten fortsatte vi grubbla och häpp! plötsligt rasslade luckan ner eller upp igen och jag skrek ‘Isa Quensel’ och maken skrek ‘jaaaa!’.

Och i dag kommer Yngste hit. Dammsugaren? Nja, kanske. Men jag bäddar sängen åt honom. Och gör en västerbottenpaj med lite skinka också.