händer ofta. Fast i dag somnade jag före lunch, det är väldigt ovant, helt förvirrat att vakna och klockan var tio i ett. Jag fick inte alls ihop det. Men nu har vi ätit och limpdegen står i formar, jag gissar att jag är nästan vaken igen. Och den strålande morgonen har blivit något helt annorlunda, ganska grått, och jag undrar om man blir uppiggad av att läsa om Winston Churchill, som är den återstående boken i lånehögen.

Och jag funderade förut, det är nio år sen maken blev sjuk i höst. Ganska länge, noga räknat. Och jag tar en dag i taget och tittar mig då och då över axeln. Jag minns fortfarande alldeles klart hur det var att vara gift med en frisk man, samtidigt som jag förstår att för nästan alla andra flyter tiden ihop och sällan minns någon längre maken som frisk. Och ingen vill tänka på att det kan hända vem som helst, när som helst. För egen del har jag möjligen blivit lite mer hypokondrisk i mitt inre, det behövs inte kännas mycket förrän jag ser katastrofscenarior framför mig. Och självklart har de senaste fem åren lagrat på tyngden på axlarna betydligt. Jag är betydligt mer misstänksam mot omgivningen. Jag vet att människor är kapabla att göra saker jag inte trott om någon berättat det för mig.

Det finns godhet och omtanke, jag håller fast vid det, men jag kan inte helhjärtat lita på att den gäller mig.