måndag, 15 juli, 2013


Det är klart att jag somnade till på eftermiddagen också. En liten kort stund. Men det blev limpor och jag har manglat handdukar. Och jag går mentalt igenom packningen och kollar väderrapporten för veckan som kommer, den ändrar sig hela tiden, så antagligen kan jag bara strunta i den, helt enkelt ta med kläder så jag inte fryser ihjäl utifall att. Och numer är det ju bara maken och jag. För länge sen skulle det ju packas för en vecka för dom tre äldre barnen, som brukade vara hos sin mormor och morfar. För inte riktigt så länge sen var det packning för Yngste som skulle pulas ner och en extramadrass till honom . Den gången vi fick punktering på E4:an söder om Jönköping på hemvägen och fick plocka ut alltihop för att få tag på reservdäcket var det lite knöligt.

Och jag ser fram emot veckan. Jag gör det med viss återhållsamhet, jag är helt beredd att smälta in i väggen när så behövs. Osynlighetsmanteln. Och det är fortfarande besynnerligt, men livet är inte förutsägbart. Och jag samlar den värme som finns.

händer ofta. Fast i dag somnade jag före lunch, det är väldigt ovant, helt förvirrat att vakna och klockan var tio i ett. Jag fick inte alls ihop det. Men nu har vi ätit och limpdegen står i formar, jag gissar att jag är nästan vaken igen. Och den strålande morgonen har blivit något helt annorlunda, ganska grått, och jag undrar om man blir uppiggad av att läsa om Winston Churchill, som är den återstående boken i lånehögen.

Och jag funderade förut, det är nio år sen maken blev sjuk i höst. Ganska länge, noga räknat. Och jag tar en dag i taget och tittar mig då och då över axeln. Jag minns fortfarande alldeles klart hur det var att vara gift med en frisk man, samtidigt som jag förstår att för nästan alla andra flyter tiden ihop och sällan minns någon längre maken som frisk. Och ingen vill tänka på att det kan hända vem som helst, när som helst. För egen del har jag möjligen blivit lite mer hypokondrisk i mitt inre, det behövs inte kännas mycket förrän jag ser katastrofscenarior framför mig. Och självklart har de senaste fem åren lagrat på tyngden på axlarna betydligt. Jag är betydligt mer misstänksam mot omgivningen. Jag vet att människor är kapabla att göra saker jag inte trott om någon berättat det för mig.

Det finns godhet och omtanke, jag håller fast vid det, men jag kan inte helhjärtat lita på att den gäller mig.

vet jag inte riktigt, men maken sov iaf hela natten, en av dessa mycket sällsynta nätter. Kvart över sju var han uppe i badrummet, och jag hade vaknat först. Märkligt.

Så ganska snart efteråt gick jag upp och plockade med mig lite pengar till frukostbrödet och tog lilla promenaden först och sen till bageriet. Där kändes det plötsligt inte så tidigt längre, kö ut på trottoaren, men jag köpte två frallor och gick glatt hemåt. Torgklockan visade en häpnadsväckande tid och jag började undra hur länge jag stått i kö egentligen, men klockorna hemma var tjugo minuter tidigare. En tacksam känsla av att inte helt ha tappat omdömet ändå.

Och nu kan jag bara hoppas att det finns jordgubbar. Återkommer.