söndag, 14 juli, 2013


– det skulle ju bakats limpor i dag. Tanken slog mig alldeles för sent, så det blir till att lite snabbt traska till coop i morgon bitti. Fast jag har en svag misstanke att brödet kan vara slut där tidigt på morgonen, men det finns bageri tidigt öppet ett kvarter längre bort. Då kan det rentav bli färskt bröd. Inte illa alls, noga räknat. En bättre frukost än vanligt. För länge sen hände det att jag kalljäste frallor i kylskåpet över natten, men jag tror rentav att bageriets blir bättre.

Och redan har halva juli gått också. Dags att börja fundera på packning till torsdag, alla detaljer som ska till. Det viktigaste är förstås makens medicin, men en hel del annat bör också vara med.

Och måtte jag inte glömma att dra upp loden på golvklockan det sista jag gör innan dörren stängs.

– inte för att något särskilt hände, jag fastnade i en bok när vi kom hem från kyrkan. Louise Penny Mörkt motiv. Hon lär ha skrivit fler, så jag ska leta upp dom också. Sen satt jag nyss framför Foyle’s War som för mig blev besynnerlig, inget ont om Foyle, men en av bipersonerna – jag greppade inte ens hans namn, men han spelar godsherren. Han råkar vara tämligen lik maken, visserligen är han minst tio år äldre, men det är ändå egendomligt. Första gången han dök upp i våra liv var han veterinär på engelska landsbygden och hette Siegfrid och älskade Wagner. Det gör inte maken.

Och firningsämnet i dag är Kristi förklaring, att tänka över det faktum att vi så gärna vill hålla kvar dom glädjerika stunderna, nödvändigheten att minnas var vi kommer ifrån och vart vi är på väg, att vägen ganska ofta är stenig och inte särskilt behaglig. Att lyfta blicken och se Jesus, här och nu, inte bara att sitta och plaska med fötterna i Livets älv, som nån en gång sa.