rejält i dag igen. På lokal, som man säger. Maken och jag körde vägen ända fram och parkerade helt olagligt. Jo men visst, har man ställt sin bil där i årtionden, så får det gå bra i dag också.

Och våra medfikare kom ungefär samtidigt, fast dom parkerade lagligt. Bra. Och jag frågade lite tveksamt om vi skulle sitta ute eller inne och det eniga beslutet blev ‘inne’ – närmare bestämt i en glasveranda med fikonträd och dörren öppen, lite växthuskänsla blev det. Och morotskakan var god och sällskapet trevligt, ja trevligt var en underdrift förstås. Två timmar som jag sparar i minnesbanken.

Sen åkte vi en lite annan väg hem för att ge maken lite mer utflyktskänsla, han fick se nya, väldigt stora och eleganta hus som plötsligt bara finns utefter en liten idyllisk väg, det byggs och byggs till och målas. Någon hade förstås just fått hem en kranvagn som stod mitt över vägen, men vi väntade tålmodigt. Och jag är oändligt tacksam att det inte är jag som måste skrapa målarfärg och måla och fixa. När vi kom hem till lilla uteplatsen kände jag att den är ändå bra trivsam, ja det känner jag förstås ofta. Tacksamhet.