är speciellt färgade, inte bara 24 december eller den egna födelsedagen eller så. Elfte juli är en sån dag för mig, jag har antagligen skrivit det förut, men varje år är det så. Jag drar av bladet på almanackan och biter ihop. För det var min yngste brors födelsedag, han som var tio år äldre än jag. Och nu är jag tre år äldre än han blev. Och jag känner fortfarande sorg över att hans liv blev så trassligt, att varken han eller någon av oss i hans närhet kunde ge honom bra alternativ. Att jag är ledsen på hans födelsedag beror ju delvis på att han aldrig själv kunde vara glad då, hans pappa dog på hans fyraårsdag och mamma bara grät och grät och ville inte alls vara glad med honom, han som längtat efter sin födelsedag.

Och min saknade vän som begravdes detta datum, jag ser kyrkan och kyrkogården så tydligt framför mig, alldeles just nu, som om ingen tid alls gått.

Men i kväll minns jag också omsorgen, den i dag att se att maken nog behövde en annan stol, och att ordna det på ett alldeles självklart sätt.