torsdag, 11 juli, 2013


är speciellt färgade, inte bara 24 december eller den egna födelsedagen eller så. Elfte juli är en sån dag för mig, jag har antagligen skrivit det förut, men varje år är det så. Jag drar av bladet på almanackan och biter ihop. För det var min yngste brors födelsedag, han som var tio år äldre än jag. Och nu är jag tre år äldre än han blev. Och jag känner fortfarande sorg över att hans liv blev så trassligt, att varken han eller någon av oss i hans närhet kunde ge honom bra alternativ. Att jag är ledsen på hans födelsedag beror ju delvis på att han aldrig själv kunde vara glad då, hans pappa dog på hans fyraårsdag och mamma bara grät och grät och ville inte alls vara glad med honom, han som längtat efter sin födelsedag.

Och min saknade vän som begravdes detta datum, jag ser kyrkan och kyrkogården så tydligt framför mig, alldeles just nu, som om ingen tid alls gått.

Men i kväll minns jag också omsorgen, den i dag att se att maken nog behövde en annan stol, och att ordna det på ett alldeles självklart sätt.

rejält i dag igen. På lokal, som man säger. Maken och jag körde vägen ända fram och parkerade helt olagligt. Jo men visst, har man ställt sin bil där i årtionden, så får det gå bra i dag också.

Och våra medfikare kom ungefär samtidigt, fast dom parkerade lagligt. Bra. Och jag frågade lite tveksamt om vi skulle sitta ute eller inne och det eniga beslutet blev ‘inne’ – närmare bestämt i en glasveranda med fikonträd och dörren öppen, lite växthuskänsla blev det. Och morotskakan var god och sällskapet trevligt, ja trevligt var en underdrift förstås. Två timmar som jag sparar i minnesbanken.

Sen åkte vi en lite annan väg hem för att ge maken lite mer utflyktskänsla, han fick se nya, väldigt stora och eleganta hus som plötsligt bara finns utefter en liten idyllisk väg, det byggs och byggs till och målas. Någon hade förstås just fått hem en kranvagn som stod mitt över vägen, men vi väntade tålmodigt. Och jag är oändligt tacksam att det inte är jag som måste skrapa målarfärg och måla och fixa. När vi kom hem till lilla uteplatsen kände jag att den är ändå bra trivsam, ja det känner jag förstås ofta. Tacksamhet.

– och det går allt lite lättare när solen skiner. Promenad, varken människor eller hundar i sikte – jo, precis när jag klev är trädens skugga kom dom två damerna med hund och ordningen var återställd, mössan var på igen. Jag hann nästan bli orolig där.

Och jag unnade mig att sitta ute och läsa tidning i solen. Sen började jag spola vatten till gröten, jag har läst att man ska spola annars kan man drabbas av livmoderframfall eller böldpest, det kan ha varit något annat, men jag spolar. Då ringde Hosanna, lite oväntat, och frågade rätt snabbt vad jag gjorde och jag förklarade att det var vattnet som piggnade till. Men hon hade erfarenhet av någon som för säkerhets skull hällde upp morgonens tévatten på kvällen för att få dagens bästa kvalitet, så hon hade bestämt sig för att leva lite wild&crazy just med vatten. Jag ska överväga hur modig jag är.

Och sen ringde svärmor, det var lite osäkerhet om tiderna där, hon skulle ju åka till yngre bröderna för att laga lite mat och pigga upp dom. Jo då så att. Och jag var där i rätt tid och bar (tunga) kassar med bullar och dricka och det ena med det andra. Lördag em hämtar vi henne igen. Men hon hann säga att det var fantastiskt så tyst det var nu i samhället på semestern, och det kan man knappast säga, om man har lite bättre hörsel, det är förvånande många projekt som pågår under ett himla slammer. Vi åkte förbi en korsning där hon innan påstod att tystnaden rådde och eftersom när maken och jag passerade i går em, var det fullt tryck, så jag var lite häpen och visade henne att det fanns både lastbilar och grävskopor och ett och annat. Men sen kom vi ut bland treden och greset som nån mer stockholmsfödd sa, och då gladdes vi åt det.

Och i eftermiddag blir det fika bland en del gräs.