onsdag, 10 juli, 2013


gick det att gå barfota på uteplatsen nyss också, fast det var lite mer kylslaget i kväll, det måste jag säga.

Annars funderade jag lite på arv och miljö förut i dag med döttrarna. Tvåan hade bakat underbar mazarinkaka och Äldsta en perfekt kladdkaka och en och annan kaka har jag väl fått ihop genom åren, men Tvåan i sht är alldeles väldigt skicklig på att få till det. Och Äldsta hade virkat en klänning till Tvåan, i en underbar duvblå nyans.  Att hon bara orkar och får till det – hon skapar de mest otroliga saker, helt utanför min räckvidd. Min lilla mamma var hängiven handarbetare, jag tror jag vid tillfälle ska ge Äldsta knyppeldynan och pinnarna. Här lär det inte bli nåt. Och Äldsta hade sytt om vad vi kallar madrid-klänningen också, dvs den klänning hon köpte i Madrid för ett antal år sen, när bagaget hade kommit bort, den gången äldste svärsonen förstod varför hans kollegor reser i mörk kostym, för han tyckte inte det var så käckt att sitta på konferens i sina jeans och en t-shirt han hade spillt chokladglass på, han hann ju liksom inte ut på stan och köpa ny kostym, trots ersättningen från bolaget.

Just nu läser jag andra böcker än dom jag lånar på biblioteket, böcker som jag lägger på golvet eftersom dom är så stora, och sen sitter jag där och funderar. Jag tittar och jämför, vad som passar ihop, vad som kan ge glädje och uppmuntran.

Och jag känner en stor tacksamhet över att få gå ut ur det som är den närmaste dagens bekymmer och sorger, att höja blicken från den lilla bit mark där jag står. Jag ser att jag är inte ensam, andra har gått vägen före mig, andra har delat livets sorger, andra har blivit upprättade. Att vara en i den stora skaran inför tronen, den gemenskap som går över tid och rum.

Du, Herre, är den ende som bör fruktas, för din stora makts skull. Du år den ende, som bör åtrås, för din kärleks skull. Du är den ende, som bör älskas, för din oföränderlighets skull. Därför vare dig lov utan ände, oupphörligt och i all evighet. 

Orden som glöder genom århundraden.

flickbarnbarnet är lite blyg. Vi träffas ju inte så ofta. Men i dag kom hon och frågade om jag ville leka med henne i dockhusen. Det är två hus, det ena kommer från svärfars barndomshem och är väldigt gammalt, det andra gjorde makens farfar åt honom och det är inte så nytt det heller. Man kan vika upp taken och inuti finns en blandad samling möbler från döttrarnas tid. Och jag torkade av det mesta dammet från taken och lilla hon och jag satt på golvet och lekte en stund. Hennes blå blick när hon frågade, ett minne i hjärtat. Hon är så komiskt lik sin pappa, jag har ju känt honom sen han föddes, hon har andra färger men exakt samma mimik.

Och i morgon ska jag gå ut och köpa födelsedagspresent till hennes syster och yngste pojkkusinen, dom fyller om nio och tretton dagar. Den enda vecka på året då vi är någon annanstans. Men paketen kommer fram ändå, så klart.

Och Tvåan fixade till sin telefon, så nu dyker min bild upp när jag ringer, dvs man ser mina ögonbryn åtminstone.