tisdag, 9 juli, 2013


– när man lagar löksoppa ska man inte ha vattenlöslig mascara. Tänkte jag nyss när jag tittade mig i spegeln. Det finns förvisso andra tillfällen när man ser ut som Alice Coopers syster, mer svårberäknade s a s, men löksoppa är en lågoddsare i sammanhanget. Men det var gott. Med hänsyn till makens synpunkter på det vegetariska, så skivade jag ner tre prinskorvar i soppan också.

Och i morgon träffar vi döttrar och barnbarn hos Tvåan. För just henne och hennes barn är det tredje onsdagen i rad, som vi möts. Jag har utlovat hämtmat från McD. Den goda modern. Eller nåt. Jag känner ju ständigt att jag inte alls kan göra det jag skulle vilja för mina barn, inte passa barnbarn, inte underlätta deras liv särskilt. Möjligen kan jag göra en räd till underklädesaffären också, vi får se. Vad gör man inte för att omgivningen ska leva ett bra liv.

sista boken i lilla högen från biblioteket, Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Den som eventuellt inte läst den redan, bör göra det. Han ger ett citat från en minnesplats över en av slavarbetsfabrikerna, som upprättades och drevs med ‘arbetskraft’ från Auschwitz – Framtiden har ett långt förflutet – die Zukunft hat eine lange Vergangenheit.

Och han beskriver en del av den svenska efterkrigshistorien, som inte är så särdeles mycket omskriven, tror jag. De vita bussarna, som räddade överlevande från koncentrationsläger, har många åtminstone hört om, tror jag. Men dessa läger som upprättades i Sverige, denna ovilja att se de människor som kom, nog är det tänkvärt. Och jag tänker förstås på dessa kvinnor jag mött, nästan alla döda nu, som kom till Sverige i det sammanhanget. En del gifte sig med ordinära svenska unga män, men ‘vanliga’ liv fick dom inte, dom flesta. Och dom kom ändå till ett litet samhälle där man inte var ovan vid människor som kom långt bortifrån, före första världskriget hade man haft invandring av kvalificerad arbetskraft från Böhmen Mähren, stackars människor som fick sin nationalitet ändrad mellan varje ny kyrkbok (registret över invånare) eftersom riksgränserna drogs om. Men hemlandets överhet höll reda på dom, männen kallades in i det pågående kriget, tvingades resa långt bort, dog där fjorton dagar före fredsslutet. Nå, det var en annan historia, inte Göran Rosenbergs.

Och jag funderar förstås över den institutionaliserade ondskan och glömskan, är vi bara överens så har det nästan inte hänt. Och vi visste nästan ingenting. Förstås. Och många människor har förmågan att titta åt andra hållet, det bekväma hållet.

Men han skildrar också medmänsklighet, osjälviskhet. Det som också finns.

tydligen. Nu är det grått och hur många nyanser vet jag inte. Men lite fuktigt också. Jag gick ut morgonpromenaden, den kortare, och mötte dom vanliga damerna mot slutet. Men damen med mössa hade tagit av sig den! Så det kanske är sommar i dag också då.

Och jag cyklade till närmaste kyrkan. Det här med cykelställ f ö. Vårt är under tak, ganska många cyklar trängs. Och för några veckor sen tröttnade jag på att en herrcykel med barnsits alltid stod och skavde mot min, det var trassligt att få ut den. Så jag flyttade på en annan cykel och fick in min bredvid sonens, enkelt och smidigt att plocka ut den. Hittills då. För i morse hade minsann herrcykeln med barnsitsen hittat min andra sida igen. Och det förbryllande är att det inte bor någon man med barn i huset. Alla dessa mysterier. Jag antar att man inte kan sätta upp övervakningskamera bara för det.

Och i närmaste kyrkan hade man ju tre konfirmationer i lördags, med fullt ös gissar jag, musik och så. Så i morse – tisdag – var fortfarande sakristian (lilla rummet bredvid själva kyrkan, där prästerna tar på mässhakar och där vi brukar ha den lilla morgonbönen) totalt knökfull med trummor och diverse instrument, så vi fick ta med lite böcker och gå till gravkapellet en bit bort.