på mig själv. Att jag aldrig lär mig. Att jag fortsätter köra huvudet i väggen på samma sätt. Jag vet ju att maken har väldigt bristande tidsuppfattning och att han inte tror att om jag säger att något ska göras, så betyder det nästan alltid att det finns något skäl till det, att tillvaron liksom hänger i hop – först gör vi det här för att sen ska det andra göras, han kan inte hålla ihop det där sen eller ens tro att det finns. Jag vet det ju. Men vi hade ändå en icke-konstruktiv diskussion om det i går kväll. Det vore så mycket bättre för oss båda om jag bara kunde vara tyst när nånting blir fel. Jag får ju ändå rätta till det i slutänden, då hjälper det inte att han blir oförstående och ledsen på vägen. Ja, jag skulle önska både honom och mig ett vanligt liv, där man kan ge och ta, och hjälpa varandra. Och ibland är min längtan starkare.

Men vi reste oss upp i lite olika takt i morse och började dagen, jag för min del med att koka panna cotta, som nu står i kylskåpet. Riktig, med grädde.

Och sen efter lite tidspanik av vanliga sorten – jag säger till i god tid om ev toabesök och maken kommer ändå på när jag är helt klar för utgång genom dörren att det skulle vara en väldigt bra idé att gå på toa också. Jo då, det hanns. Och mitt blodtryck gjorde väl en hastig rusch.

Och sen tänkte jag i kyrkan, att om jag har benen i behåll när jag är så gammal att jag kan göra som jag vill, så går jag ut en liten stund när det börjas med solosånger som har enfaldiga texter och erbarmliga melodier. Sångerskan var ung och energisk, med kraftig stämma, ingen skugga över henne, hon tror nog att all sång ska låta som i melodifestivalen, men hennes mentor borde ha mera omdöme. Men nu satt jag kvar, fullt medveten om att maken nog led mer än jag. Men annars var det bra.