söndag, 7 juli, 2013


ut på uteplatsen tjugo över elva, det är också en lycka. Petuniorna har en särskild doft också. Och dom tappra pelargonerna blommar på. Jag undrar lite vagt hur dom kommer att klara sig den vecka som Yngste står för vattnandet, men det brukar ordna sig. Det som inte dödar, härdar.

Och resten av dagen har varit mild och stillsam. Jag läste ut Antti, en bra text på många sätt, fast just jag skulle kanske inte läsa om en tillvaro som har så oerhört starka begränsningar, att det inte finns något mer att vänta av livet. Det känns så oerhört sorgligt och jag vet att det är en stund kvar innan jag är alldeles där, jag vet det, men jag minns alldeles tydligt när jag läste om femtioårskrisen – det var innan fyrtioåringar drabbades – när jag var drygt trettio, och det var så medryckande skrivet att jag var knäckt länge efteråt. Det här om allt man inte hunnit, allt man gjort fel, alla livets pärlor, som man låtit rinna mellan fingrarna. Och inte har jag hunnit så värst mycket mer sen dess, inte finns det särskilt många som har anledning att vara tacksamma just för mig, inte har jag gjort skillnad. Allt man ville, allt det andra som blev. Men i dag när jag läst vespern och läste korsvägsandakterna, så tänkte jag att det kanske är dags att förlåta sig själv för alla tillkortakommanden. Att låta dom vila i Guds barmhärtighet. Att låta den svaga och bräckliga lovsången som ändå blev vara nog.

också. Jag rörde ihop en potatissallad med potatis, finhackad röd paprika, tunt strimlad lök, dressing av olivolja, fransk senap och balsamvinäger, timjan, kapris och gräslök. Och i frysen fanns gryta från i onsdags. Vanlig grönsallad till. Och så panna cottan till slut. Allt till Mikael Niemi.

Som avslutning tar jag min halva cigarill ute i den behagliga skuggan på uteplatsen.

Och Niemi, han lyckades rädda Pia Degemark från att med vit klänning sätta sig i ett utspillt glas rödvin. Jag tänkte på när jag flög hem från Rom en gång, en avhållen vän satte sig bredvid mig på planet, han hade sett fel på numret men hur som, han satt kvar, den lockiga mannen som skulle suttit där tog vänligt hans plats snett emot i stället. Bredvid honom satt en nunna, som blev lite överentusiastisk där i lunchen och välte sitt rödvinsglas rakt i knät på den lockige. Han blev inte glad. Flygvärdinnan kom med handdukar, som han fick torka sig med och sitta på resten av vägen till Amsterdam. Det hjälpte inte så värst, jag såg honom flera gånger under bytet på Shiphol sen med en väldigt påfallande rödvinfläck i hela skrevet. Och min vän fnissade – ‘där hade jag tur, man kan inte lita på nunnor’.

på mig själv. Att jag aldrig lär mig. Att jag fortsätter köra huvudet i väggen på samma sätt. Jag vet ju att maken har väldigt bristande tidsuppfattning och att han inte tror att om jag säger att något ska göras, så betyder det nästan alltid att det finns något skäl till det, att tillvaron liksom hänger i hop – först gör vi det här för att sen ska det andra göras, han kan inte hålla ihop det där sen eller ens tro att det finns. Jag vet det ju. Men vi hade ändå en icke-konstruktiv diskussion om det i går kväll. Det vore så mycket bättre för oss båda om jag bara kunde vara tyst när nånting blir fel. Jag får ju ändå rätta till det i slutänden, då hjälper det inte att han blir oförstående och ledsen på vägen. Ja, jag skulle önska både honom och mig ett vanligt liv, där man kan ge och ta, och hjälpa varandra. Och ibland är min längtan starkare.

Men vi reste oss upp i lite olika takt i morse och började dagen, jag för min del med att koka panna cotta, som nu står i kylskåpet. Riktig, med grädde.

Och sen efter lite tidspanik av vanliga sorten – jag säger till i god tid om ev toabesök och maken kommer ändå på när jag är helt klar för utgång genom dörren att det skulle vara en väldigt bra idé att gå på toa också. Jo då, det hanns. Och mitt blodtryck gjorde väl en hastig rusch.

Och sen tänkte jag i kyrkan, att om jag har benen i behåll när jag är så gammal att jag kan göra som jag vill, så går jag ut en liten stund när det börjas med solosånger som har enfaldiga texter och erbarmliga melodier. Sångerskan var ung och energisk, med kraftig stämma, ingen skugga över henne, hon tror nog att all sång ska låta som i melodifestivalen, men hennes mentor borde ha mera omdöme. Men nu satt jag kvar, fullt medveten om att maken nog led mer än jag. Men annars var det bra.