onsdag, 3 juli, 2013


trodde jag. Men det var regnet som droppade utanför balkongdörren. Så vi får se hur det blir med promenad i morgon. Jag skulle behöva gå en stund under dom gröna bokvalven.

Och jag är så tacksam för dagen som gick. Sen berättade någon med kontakter i branschen att proffs använder mjölk med 9%, minst, fetthalt när det ska göras äggost. Så då vet jag till nästa gång. Ungefär som att det inte är nån idé att göra viktväktarrecept på panna cotta med lättmjölk, hur mycket jag i övrigt gillar WW. Varje dag en ny kunskap, liksom. I morgon äter vi jordgubbstårta efter ärtsoppan f ö.

Och jag känner mig inte alls utsliten just nu, jag känner att jag fått påfyllning av värme och kärlek, inte bara barnen. Kvällsmässan gjorde sitt till också. Den stora verkligheten mitt i mitt liv.

Och i morgon tror jag att jag bakar två limpor.

att det kan verka som om jag tycker att det är besvärligt med barnens besök. Det blir ju så när man bara visar ett smalt spektrum av vad som händer i livet.

Alltså – jag får så oändligt mycket glädje av mina barn, min tacksamhet när jag ser på dom vet faktiskt inga gränser. När jag mötte döttrarna vid tåget i dag kände jag bara en sån enorm glädje och tacksamhet, dessa tjusiga kvinnor som kliver av, mina flickor. Och barnbarnen som myllrar och kramar mig.

Det är bara det att jag vill att dom ska ha det bra när dom är hos mig, jag vill att dom inte ska behöva bekymra sig om något. Jag kan ju aldrig hjälpa dom med något praktiskt, jag kan inte ens gå på barnen skolavslutningar eller andra såna grejor. Och jag vill att dom ska tycka att vi har det bra här.

Jag får så mycket glädje av dom. Och av sönerna. Jag bara anstränger mig lite för mycket för att det ska vara bra för mig själv, att kunna ta det lite lugnare kanske. Men det är inte helt lätt när man är lite kontrollfreak och dessutom helt ansvarig på vårt håll. Jag kan ju inte få hjälp med nånting.

F ö anser jag att det sänds för mycket tv från Almedalen, alldeles för mycket. Men det är väl för att motivera alla journalister, som åker dit. Och det allra värsta är dom ‘skojiga’ inslagen när imitatörer ska ringa och säga kul saker till dom stackarna som ska sitta där och hålla god min. Pinsamt. Och Reinfeldt har aldrig själv jobbat på McD, det kan jag slå vad om.

– så här långt iaf. Och just nu snurrar första diskmaskinen och det mesta är uppröjt. Döttrarna och dotterdöttrarna gör marknaden osäker, vi gjorde en liten snabbrusch nr dom kom av tåget för att kolla läget och jag tror att man såg dels förstås allt godis men också nån sorts pärlsats man kan göra halsband av. Dottersönerna spelar datorspel, hemma är tiden begränsad av föräldrarna, men hos mormor finns det liksom frikvot.

Och alla åt och blev mätta, förfärande mycket tårta kvar. Jag får väl hoppas på svärsonen som dyker in om en liten stund. Han tillhör dom som kan äta vad som helst, hur mycket som helst.

Och det är alldeles underbart när alla sitter runt bordet och vi äter och pratar. Jag skulle bara önska att jag kunde ta det lite mer avspänt med förberedelserna. Maken har självklart inte vilat nånting än, men det blir läge för det när jag åker till kvällsmässan i kyrkan i skogen. Och jag undrar om jag någonsin behöver äta mer.

går jag ner till tåget och möter. Och jag försov mig i morse, det blir inte ens rabarberpaj mao. Men jag  har köpt sherry, som jag ville ha i såsen och den var förstås slut i går hos mig, och sen köpte jag en jordgubbstårta och en wienerbrödslängd och ett oanat antal biskvier – jag antar att det kan finnas delade meningar om jordgubbstårtan. Så jag är ganska beredd. Men jag kunde inte hitta rätt duk till bordet, man måste dra ut en skiva när vi är fler än åtta.

Och det är klart att det är roligt att dom kommer, det är bara jag som stressar upp mig och vill ge dom så gott jag kan.

Och jag kryssade hem genom alla stånd med rökt korv och konstiga kläder. Finns det verkligen människor till allt det här?

Och jag fick hem tårtan utan att vända den upp och ner. Det känns som ett framsteg.