söndag, 30 juni, 2013


– kvällen har sänkt sig, jag har skurit limporna i halvor och fryst in tre. Väckarklockan är avstängd, vaknar jag i lagom tid i morgon och det inte regnar, tar jag en promenad. Sen löser sig resten av dagen. Jag räknar med det.

Långsamt och försiktigt tar jag mig upp mot ytan igen. Och jag vände nyss stora almanackans blad till juli. En vacker bild av sjö i sen solnedgång, kanske blir det så för mig också, det händer att jag går utmed stranden i andra hälften av månaden och ser just det rosa skifta i grönblått. Lite förväntan. Allt annat som ligger mellan mig och dessa solnedgångar får vänta. Bördorna som läggs av. Den ständiga kampen med otillräckligheten.

Här går jag omkring och duger. Ibland. Alltid älskad. Jo. Av den kärlek som går genom världen föll en strimma i min själ.

– jag läser recept hela tiden. Och skriver av när jag hittar något som verkar gott. Jag vet inte hur många recept jag har på vit chokladmousse t ex. Och hur många gånger har jag lagat det? Kanske två hittills, fast jag tycker det är jättegott. Och jag skriver av från datorn på postit-lappar, som jag sen klistrar in i lämplig kokbok. Senaste lappen är dumlekakor, den kommer att hamna i kladdkakeboken förstås.

Och nu börjar en ny månad igen. Dags att ta tag i att skriva matlista, räddningen i nöden, struktur. Så maken ska slippa äta samma eller nästan likadan hela tiden. För min del är jag inte så petig, men maten är självklart ett viktigt glädjeämne för honom. Å andra sidan är han väldigt entusiastisk för det mesta. Det kan bero på att jag inte serverar sånt jag vet att han inte gillar, mat ska t ex vara varm, tycker han. Jag skulle lika gärna äta kall sallad.

Och jo, jag fokuserar på den lilla biten mark runt fötterna just nu. Så får det bli.

kom det mitt på dan. Jag kan bara hoppas att ingenting gick sönder. När jag nyss tittade på dmi:s åskkarta fanns det tre smällar i Sydsverige i dag.

Och annars då? Jo, tack jag somnade tio minuter innan limporna skulle in i ugnen och vaknade en timme senare. Nu är dom inte så petiga, så det gick bra. Huset är fyllt av limpdoft och dom vilar sig på gallret nu. När jag väl fick in dom i ugnen satte jag mig framför tv:n och plötsligt högg det till på insidan av vänster vad, det kändes verkligen som om nånting sprack inuti, jag satt och höll i vaden en stund innan jag vågade kavla ner byxorna, men ingenting syntes förstås. Kroppen är en märklig historia. Och allt sånt ger mig en liten panikunge, jag hinner tänka väldigt många olika tankar, jag hinner tänka att om nånting litet elände lossnat och är på väg runt i systemet, hur går det då? Inte tror jag att jag kommer att orka kämpa som maken gjort, jag kommer släppa taget. Jag har gjort så gott jag har kunnat och är tacksam för så mycket.

Och inget kan jag göra, bara andas så djupt som möjligt.

– i förmiddags var det +9 när vi åkte till kyrkan, lite mer nu, men jag fryser fortfarande. Trots att jag har rejält med kläder. Trötthetsfrysande, snarast. Men jag tog fram vågen och mätte upp mjölet och i morgon bitti har vi hembakade grahamslimpor, enklaste sorten – bara hälla mjölet i assistenten och sen degen i formar och så jäser dom 1 1/2 timme. Så arbetsinsatsen är minimal, det är mest det där att komma sig för. Lite segt att samla ihop sig. Jag har sagt det förut, möjligen läste jag det i Sagan om Ringen, man känner sig som för lite smör till en varm brödskiva, det tar slut innan man kommer till kanten. Och den lilla gnutta energi, som trots allt behövdes för att fixa till limpdegen, den var precis vad som fanns på lager. I förra bostaden hade jag nog lagt mig raklång på köksgolvet, men jag förstår att vi har mer insyn här.

Jag undrar vad som kan hända om man somnar med hakan på musplattan?

till sin egen trötthet, tonårsföräldrarna, småbarnsföräldrarna som jagar sina optimistiska telningar i det blöt gräset och jag som sitter där jag sitter. Olika, visst. Men igenkänningsfaktor.

I går kväll satt jag som vanligt ute en stund i mörkret och tystnaden och jag tänkte på att någon för två år sen skrev till mig och någon annan, att jag var död. Kanske var det mer sant än jag ville se och tänka, kanske var det faktiskt det. För riktigt levande är jag inte. Och samtidigt måste vardagen – och söndagen – hanteras.

Jag föll på knä i kyrkan och kände den stora tröttheten, som ett utspillt glas vatten, och sen såg jag så många av alla dessa som jag bär i hjärtat, och jag samlade ihop mig och vattnet, ungefär som när man ser en film baklänges i slow motion när vattnet fyller glaset igen. Jag har ingen rätt att lägga min trötthet live på någon annan. Den som ser den här, det är en annan sak, men ansikte mot ansikte. Nej. Jag samlar ihop dropparna.

Och dropparna ute är mycket synliga nu, hällregn. Jag satt ute innan vi åkte till kyrkan och såg hängrännan bort mot grannen, det regnade över så enormt, det såg nästan ut som vattenfallet man går under i Villa d’Este i Rom.

Och jag bestämde mig för att i all enkelhet koka den färska potatisen, annars hade jag tänkt göra en god potatissallad med en underbar sås på dragon, senap, strimlad salladslök, olja, mosad äggula och hackad äggvita. En annan gång.