från början, kan man säga. Jag skulle verkligen vilja sova en hel natt, jag vet att jag tjatar, men jag blir nästan desperat ibland. Alltså, jag vacklade upp med maken, somnade om, vaknade och tryckte av klockan tio minuter innan den skulle ringa och tänkte förstås – ‘bara ett par minuter’ – och sen vaknade jag mer än en timme senare. Sen var spisen motvillig – jo den alldeles nästan nya – det tog en evighet att koka upp grötvattnet, ska kolla upp det senare i dag. Och vi hade ett par av de vanliga, ganska meningslösa samtalen vid frukosten, om varför saker blir så underliga och jag vet, det finns inga svar, men undrar gör jag ändå.

Och så var det dags för dusch, fysiskt och psykiskt påfrestande. Och maken har en tendens att slå sönder höger stortånagel mot vänster sandal, så den måste ofta tejpas. Och jag lyckades tappa tejpen två gånger i toaletten (jag sitter på toan när jag torkar honom och klipper naglarna och allt det praktiska) och andra gången började jag gråta. Som så många gånger förr morrade jag att dom som säger, eller gnolar, ‘som din dag så skall din kraft ock vara’ lever ett annat liv än jag. Och jag fattar att det som kan verka lite småkomiskt för någon, kan vara alldeles outhärdligt för någon annan. Och någon annan är jag i dag. Dagen kan bli bättre, den har alla möjligheter till det.