lördag, 29 juni, 2013


Nej, jag har ingen bild, delvis beroende på att jag inte riktigt fattar grundläggande saker med datorn, eller telefonen heller för den delen. Men jag har fötter. Och en del andra skriver ibland om sina fötter, att fötter är så oestetiska och så. Just om fötterna tänker jag inte just det, och då har jag ändå ett kraftigt mörkblått ådernät på vänster fot  och ett något svagare på höger, inte riktigt lika omfattande eller mörkt. Men annars uppfattar jag mina fötter som friska – frånsett att vänster gör ont när jag ska sova – men dom har burit mig alla dessa år, många mil och fyra graviditeter. Det tycker jag dom har gjort bra.

Så under eftermiddagen har jag suttit en stund med dom i blöt och sen hyvlat av lite överflödigt skinn på hälarna, klippt naglarna och lagt på nytt nagellack. Jag har alltid nagellack på tårna, nästan alltid med lyster. Just nu heter det Deep Coral. Fast det bara är jag själv som ser det, nästan, så är det för mig ett sätt att ta hand om mig, att inte ge upp.

Och det har varit en underlig dag, en sorts inre tomhet och trötthet. Men jag har alltså nylackade naglar och jag ska snart marinera jordgubbarna, som vi äter sent. Jag köpte dom på torget, bredvid mig stod en kvinna jag är mycket ytligt bekant med – hon såg inte ens mig, hon var helt upptagen med att tjata – ‘är dom verkligen färska?’ flera gånger. Om hon nu inte trodde det, trodde hon verkligen att försäljaren skulle medge det? Jag har alltid tyckt att hennes man, som jag känner bättre, är en ovanligt trist karl, men dom har förmodligen att lyckat äktenskap. Tänkte jag.

från början, kan man säga. Jag skulle verkligen vilja sova en hel natt, jag vet att jag tjatar, men jag blir nästan desperat ibland. Alltså, jag vacklade upp med maken, somnade om, vaknade och tryckte av klockan tio minuter innan den skulle ringa och tänkte förstås – ‘bara ett par minuter’ – och sen vaknade jag mer än en timme senare. Sen var spisen motvillig – jo den alldeles nästan nya – det tog en evighet att koka upp grötvattnet, ska kolla upp det senare i dag. Och vi hade ett par av de vanliga, ganska meningslösa samtalen vid frukosten, om varför saker blir så underliga och jag vet, det finns inga svar, men undrar gör jag ändå.

Och så var det dags för dusch, fysiskt och psykiskt påfrestande. Och maken har en tendens att slå sönder höger stortånagel mot vänster sandal, så den måste ofta tejpas. Och jag lyckades tappa tejpen två gånger i toaletten (jag sitter på toan när jag torkar honom och klipper naglarna och allt det praktiska) och andra gången började jag gråta. Som så många gånger förr morrade jag att dom som säger, eller gnolar, ‘som din dag så skall din kraft ock vara’ lever ett annat liv än jag. Och jag fattar att det som kan verka lite småkomiskt för någon, kan vara alldeles outhärdligt för någon annan. Och någon annan är jag i dag. Dagen kan bli bättre, den har alla möjligheter till det.