igen – maken och jag. Lite ledsen får man vara när dom åker, ens älskade barn. Jag såg tåget rulla i väg. Om drygt sex timmar är han framme. Och maten var god, sista biten av chokladtårtan gick åt, med en mugg kaffe. Maken dricker numer sällan kaffe, vill inte alls ha muggen efter maten och då blir det inte av att jag gör en åt mig själv. Kanske ska jag göra det ändå, bara åt mig.

Jag är trött. Jag vet. Det här att ta hand om sig själv mitt i allt ihop är inte alldeles enkelt. Jag tittar runt omkring mig och ser så mycket jag skulle kunna ta tag i, ordna till. Samtidigt är det hela tiden den här lågintensiva oron under ytan, den tär, den som inte syns för andra.