torsdag, 27 juni, 2013


– jag kom ihåg linfröna alldeles nu. Och att det skulle frysas in lite färs. Men jag struntade i att börja skriva handelslistan. Det får gå som det kan i morgon. Och det är den vanliga tystnaden här nu, jag tittade som vanligt på vädret hos Yngste, bättre än här f ö. Så det mesta har återgått till det vanliga, vanligt är inte dåligt, men lite tommare är det förstås.

Maken har pratat om att han skulle vilja se Skånes enda rundkyrka, så jag tittade lite försiktigt på kartan. Det lär ska ta två timmar dit. Man skulle kunna göra en liten utflykt nån dag. Fast realistiskt bör vi nog båda vara lite mer grundpigga då. Annars blir det bara tråkigt efteråt. Och det borde städas lite också. Egentligen. Både här och där.

förresten, det som jag så ofta skriver om och funderar över. Av lite olika skäl tänkte jag på det i dag igen. Det man inte ser. Dubbeltydigt just här eftersom jag närmast tänker på makens synproblem. Det har tagit väldigt lång tid för mig att ens delvis förstå, det här att det han inte ser inte finns för honom. Hur skulle det kunna det, när han inte ser det? Då har han, enligt sitt sätt att tänka, ingen anledning att vrida huvudet. Varför skulle han det, efter något som inte finns för honom? Och det kan göra mig kraftigt irriterad, men jag kan ibland komma ihåg att mekanismen ser ut just så, antingen jag gillar eller förstår det eller inte.

Till saken hör dessutom att maken är ganska skicklig att maskera en del av sin problem, men faktum är att han inte ser (funktionellt) med vänster öga och han har visst synbortfall på höger också. Detta är tyvärr inte möjligt att träna bort. Jag skulle önska att det gick, maken skulle förmodligen önska det ännu starkare. Han tycker t ex att det är plågsamt när människor kommer från vänster sida och han är rädd att dom ska uppfatta honom som nonchalant. Han plågas av det.

Sen är det också en annan sak att skador man får är så individuella, hjärnans komplexitet är betydande, så det hjälper inte om man har träffat någon annan med stroke för att i detalj förstå hur maken fungerar, eller vilken grad av rehabilitering man kan uppnå. Som så många gånger – individuell förståelse och fantasi. Bristvaror.

igen – maken och jag. Lite ledsen får man vara när dom åker, ens älskade barn. Jag såg tåget rulla i väg. Om drygt sex timmar är han framme. Och maten var god, sista biten av chokladtårtan gick åt, med en mugg kaffe. Maken dricker numer sällan kaffe, vill inte alls ha muggen efter maten och då blir det inte av att jag gör en åt mig själv. Kanske ska jag göra det ändå, bara åt mig.

Jag är trött. Jag vet. Det här att ta hand om sig själv mitt i allt ihop är inte alldeles enkelt. Jag tittar runt omkring mig och ser så mycket jag skulle kunna ta tag i, ordna till. Samtidigt är det hela tiden den här lågintensiva oron under ytan, den tär, den som inte syns för andra.

– lite motvilligt, men dock. Och natten var, för min del, ganska lugn. Innan jag somnade ville maken prata lite, men jag påpekade att det är betydligt lättare att somna om man är tyst s a s. Och då hör vi hur sonen tassar ner för trappan, öppnar frysen och lyfter på locket till cookies-burken. OK. En stund går. Och sen tassar sonen ytterligare en gång i trappan osv och vi brister ut i ett gemensamt fnissanfall. Men sen somnade iaf jag.

Och nu står lergrytan i ugnen med en kyckling med vitlök och paprikapulver. Jag har vikt ihop sonens rena tvätt, snart är det dags för hans tågresa norrut, till den egna bostaden. Men han kommer tillbaka om drygt två veckor, han har lovat Tvåan att passa lilla rottweilern och syskonbarn ska födelsedagsfiras, ev också svågrar och Äldsta, jag vet inte så noga.

Men sommaren tickar på. Oavsett att det i dag är svalt ute. Det kan bli varmare. Och jag får ta tag i mina vanor och ovanor.