– tom kaffekannan. Så nu kan vi börja om från början och slabba ner igen. Ungefär så är det.

Och Yngste talade nyss en lång stund med sin bror i telefon. Och efteråt säger maken till mig (!?!) – ‘vad pratade dom om?’ och jag anser inte att det är min sak, så det förklarade jag för maken. Det tyckte han var en underlig inställning. Kanske det. Och jag får en plötslig flashback till slutet av sista delen av Kristin Lavransdotter, när hon ligger för döden i pesten och dom som är henne närmast talar om nåt hon inte förstår, nåt dom undanhåller henne. Om jag nu minns rätt, jag läser inte så gärna om den, för jag blir så tagen. Jag morrar åt maken för att Erlend är så hopplös, och det behöver vi inte. Den är ett av mina absolut tidigaste bokminnen, den lästes högt i radio av Holger Löwenadler – om han finns i sr:s öppna arkiv, lyssna på hans diktion – som jag minns den, förfärande. Och radion stod på när lilla mamma vilade middag och jag stod och lekte med dockorna, så där fyra år gammal. Tio år senare lånade jag just K L på biblioteket och när jag kom till knivslagsmålet med Eline Ormsdotter kände jag igen alltihop. Trevliga minnen att lagra i en fyraårig hjärna. Det fanns underhållningsvåld förr också.

Minnets märkliga labyrinter.