Jag har en lite tveksam inställning till alla dessa piller som finns. Visst är det fantastiskt med alla framsteg, allt som kan botas och lindras. Det är det. Samtidigt har vi skaffat oss nån sorts övertygelse om att nästan allt kan ordnas, bara vi får rätt behandling, den som vi helt enkelt ska ha. Men allt kan inte botas, mycket men inte allt. Och en del konsekvenser är inte vad vi önskar. Vi lever ofta så länge att vi överlever oss själva, vi tar slut innan livet är slut. Många får leva med ganska förnedrande omständigheter, ibland för att omgivningen väljer att bara se det bräckliga paket många av oss blir till slut.

Och jag tänker på min farfar. Han levde ett fysiskt krävande liv, hela livet. Någon gång, många år innan vi träffades, drabbades han av en visserligen lätt, men dock, släng av polio så resten av sitt liv var han svagare i vänster arm. Men sista gången jag såg honom levande gick han förbi fönstret, på väg hem från sista dagens arbete. Han hade varit borta i  den närboende sonens ladugård och hjälpt till med djuren, öst ner hö och mockat, gissar jag. Han var 81. Han gick hem och gjorde antagligen i ordning sin vanliga kvällsmat och lite senare gick min pappa in med en tidning till honom och dom pratade en stund, farfar alert och alldeles som vanligt. På natten dog han. Sig själv in i det sista. En god död, tänker jag.

Det talas om hur viktigt det är med den palliativa vården, jag har tjatat om det här förut. Men det är en sorg för mig att se och leva med det här, att för den som inte alls är definierad som i behov av palliativ vård, så finns det ingen som har eller tar ansvar för smärtlindring och livskvalitet. Trots att behovet finns. Jag är inte expert, jag har inte studerat medicin. Hur pass rimligt är det att ansvaret ligger på mig? Inte rimligt alls ur någon synpunkt, tänker jag. Men det är så det ser ut. Och en del dagar, en del kvällar, är det tyngre än annars.

Jag vet inte alls. Just i dag har maken ont, han är påverkad av det. Samtidigt är han oändligt tacksam att få ha haft delar av sin familj omkring sig i dag – ‘nästan som om jag är med’, som han sa nyss.