onsdag, 26 juni, 2013


Jag har en lite tveksam inställning till alla dessa piller som finns. Visst är det fantastiskt med alla framsteg, allt som kan botas och lindras. Det är det. Samtidigt har vi skaffat oss nån sorts övertygelse om att nästan allt kan ordnas, bara vi får rätt behandling, den som vi helt enkelt ska ha. Men allt kan inte botas, mycket men inte allt. Och en del konsekvenser är inte vad vi önskar. Vi lever ofta så länge att vi överlever oss själva, vi tar slut innan livet är slut. Många får leva med ganska förnedrande omständigheter, ibland för att omgivningen väljer att bara se det bräckliga paket många av oss blir till slut.

Och jag tänker på min farfar. Han levde ett fysiskt krävande liv, hela livet. Någon gång, många år innan vi träffades, drabbades han av en visserligen lätt, men dock, släng av polio så resten av sitt liv var han svagare i vänster arm. Men sista gången jag såg honom levande gick han förbi fönstret, på väg hem från sista dagens arbete. Han hade varit borta i  den närboende sonens ladugård och hjälpt till med djuren, öst ner hö och mockat, gissar jag. Han var 81. Han gick hem och gjorde antagligen i ordning sin vanliga kvällsmat och lite senare gick min pappa in med en tidning till honom och dom pratade en stund, farfar alert och alldeles som vanligt. På natten dog han. Sig själv in i det sista. En god död, tänker jag.

Det talas om hur viktigt det är med den palliativa vården, jag har tjatat om det här förut. Men det är en sorg för mig att se och leva med det här, att för den som inte alls är definierad som i behov av palliativ vård, så finns det ingen som har eller tar ansvar för smärtlindring och livskvalitet. Trots att behovet finns. Jag är inte expert, jag har inte studerat medicin. Hur pass rimligt är det att ansvaret ligger på mig? Inte rimligt alls ur någon synpunkt, tänker jag. Men det är så det ser ut. Och en del dagar, en del kvällar, är det tyngre än annars.

Jag vet inte alls. Just i dag har maken ont, han är påverkad av det. Samtidigt är han oändligt tacksam att få ha haft delar av sin familj omkring sig i dag – ‘nästan som om jag är med’, som han sa nyss.

– tom kaffekannan. Så nu kan vi börja om från början och slabba ner igen. Ungefär så är det.

Och Yngste talade nyss en lång stund med sin bror i telefon. Och efteråt säger maken till mig (!?!) – ‘vad pratade dom om?’ och jag anser inte att det är min sak, så det förklarade jag för maken. Det tyckte han var en underlig inställning. Kanske det. Och jag får en plötslig flashback till slutet av sista delen av Kristin Lavransdotter, när hon ligger för döden i pesten och dom som är henne närmast talar om nåt hon inte förstår, nåt dom undanhåller henne. Om jag nu minns rätt, jag läser inte så gärna om den, för jag blir så tagen. Jag morrar åt maken för att Erlend är så hopplös, och det behöver vi inte. Den är ett av mina absolut tidigaste bokminnen, den lästes högt i radio av Holger Löwenadler – om han finns i sr:s öppna arkiv, lyssna på hans diktion – som jag minns den, förfärande. Och radion stod på när lilla mamma vilade middag och jag stod och lekte med dockorna, så där fyra år gammal. Tio år senare lånade jag just K L på biblioteket och när jag kom till knivslagsmålet med Eline Ormsdotter kände jag igen alltihop. Trevliga minnen att lagra i en fyraårig hjärna. Det fanns underhållningsvåld förr också.

Minnets märkliga labyrinter.

att jag skulle få till nån mat i dag, men det går. Var enda gång. Hittills. Och i dag satt vi länge runt bordet, delar av familjen, sju personer, och åt pasta och italienska köttbullar, blandad sallad, ett glas rött för dom som var i ålder. Och sen den obligatoriska glassen med kolasås. Sen behövde vi äldre kaffe till pistagelängden och chokladtårtan.

Det är en glädje att sitta tillsammans, sent på eftermiddagen dök svärsonen upp efter jobbet och då blev det mer kaffe och chokladtårta. Rätt tacksam att jag trots allt gjorde den mindre storleken på tårta. Det är bara ytterst lite disk kvar, men först ska jag åka till kvällsmässan i kyrkan i skogen. Och tjugo över ett tittade jag på klockan och mindes att just då föddes han. Och jag minns att tio minuter innan lade jag handen på magen och tänkte att aldrig mer bär jag ett barn. Och min tacksamhet över att dom har, så vitt jag kan se, bra relationer sinsemellan är väldigt stor. På lördag kommer Äldsta till Tvåan för det traditionella sommarbesöket, två veckor brukar systrarna sitta och prata på den stora verandan där. Och deras barn leker i olika konstellationer.

– sonen – han som fyller år i dag. Men snart kommer systersönerna att braka in genom dörren, gissar jag. Och för min del kunde natten varit mer fridfull, när maken vaknade gick jag upp på vilja, det kan jag säga, och när sen utryckningsfordon, oklart vilka och varför, började tuta runt oss vid halv sju så var jag inte så solig. Jag kan faktist inte föreställa mig att det var sånt väldigt trafikkaos att allt detta tutande verkligen behövdes.

Och nu klingade det på dörren – gossarna stormar in! Så nu snurrar dagen på.