tisdag, 25 juni, 2013


i morgon, så jag avstår från vanliga promenaden och går till coop i st och handlar tjugo i åtta så där. Möjligen en liten tur till kondiset också, en liten längd är sällan fel. Det blir antingen fläskfilé eller köttbullar med god tomatsås till lunch har jag bestämt. Så enkelt som möjligt, tack. Och glass. Och den mikrokokade kolasåsen. Sen finns ju den omtalade chokladtårtan till kaffet.

Och beträffande kaffet, så sa sonen i förbigående häromdan att när han brygger kaffe hemma hos sig själv och känner doften, så påminner det honom om när vi förr i världen hade lite större tillställningar hemma och just det kaffet bryggdes. Och jag tänkte lite vagt att det gläder mig att han kan ha såna doftminnen med sig ut i livet. Jag minns det knappt, det är så länge sen, en annan värld. Roligt var det ofta. Det minns jag ändå.

kom jag på att om tjugo minuter skulle jag vara hos kuratorn. Jag var nästan klar med risotton och en morotsmuffin är rätt snabbtuggad, så det ordnade sig. Och i väntrummet träffade jag en yngre avhållen medsyster, annars brukar folk vara rentav äldre än jag där.

Men hur som helst pratade vi. Hon är så strålande, kuratorn, har en förmåga att kunna säga – ‘men HUR tänkte du där?’ på ett sätt som får mig att se hur skruvat det är. Och jag känner mig stärkt när jag går därifrån, jag är inte underlig som är trött. För när jag går för mig själv har jag väldigt lätt att känna mig otillräcklig, nog borde jag orka mer, inte gör jag tillräckligt. Hela tiden. Vänner som säger något annat gör det säkert bara för att vara snälla, tänker jag.

Hon tyckte att jag borde fundera på att nån gång strunta i matlagningen, köpa nåt färdigt (jag tror inte hon tänkte hästköttslasagne precis). Att öva mig på det är en uppgift till nästa gång. Ja, en gång åtminstone, sa jag. – ‘En gång i veckan?’ sa hon och fnissade, för hon visste att jag skulle säga – nej, en gång över huvud taget. Det är inte lätt att lära gamla hundar sitta.

Fast just nu har jag lite panik för vad vi ska äta i morgon – jag och maken och Yngste och Tvåan och hennes pojkar och svärmor. Men jag har bakat en chokladtårta med chokladsmörkrämsglasyr.

Det här med skrivaren. Den köpte jag när vi flyttade, man måste ha en skrivare, det förstod jag. Med ny dator kände jag lite oro för skrivaren, men jag provade att sätta in sladden och den sökte ju programvara och hittade programvara – jag strålade förnöjt och tryckte på ‘installera programvara’. Livet lekte och jag skulle testutskriva. Absout i-n-g-e-n-t-i-n-g hände. Så jag blev väldigt deprimerad över alltihop och har avvaktat teknisk support. Nu finns ju teknisk support under mitt tak ytterligare knappt två dygn, så i dag tänkte jag att vi skulle passa på.

Och tjänstvillige Yngste satte sig bredvid maskinerna, plockade fram en random wikipediaartikel, som råkade handla om en man, vars sonson en gång närmade sig när jag ammade Yngste när han var två veckor, och mannen sa att ammande kvinnor var det vackraste han visste, för han hade jobbat med det i Afrika – nå hur som, artikeln bara rasslade ur maskinen!!! Och jag testade ett eget dokument också – likadant där. Det fungerar. Nu. Här. Lite underbart. Yngste trodde att det kanske hade behövts lite tid, att jag varit för otålig vid premiären som kom av sig. Men nu.

– när natten gick bra, dvs maken som flaggade för att han hade ovanligt ont i går, klarade natten hyfsat. Och själv sov jag nästan hela natten, så jag promenerade. Och förvånades lite, jag medger det. När jag började mitt nuvarande promenerande brukade jag i slutet av sträckan möta tre äldre (än jag) damer som var ute och gick med en hund, sen blev dom bara två och jag undrar lite vagt om inte hunden är utbytt. Anyhow, ena damen har alltid hälsat vänligt, den andra kvarvarande har så småningom tinat upp och nickar lite avmätt numer, men den första vänliga damen gör mig förbryllad. Hon har samma mössa på sig året om, en stickad grå sak. I morse – det var trots allt + 20. Mössa??

Och i övrigt är det väldigt smidigt att ha en bärbar dator, som verkligen är det, med fungerande batteri. Jag kan omedelbart ta den i händerna och gå ner till maken och visa sånt han tycker är lite roligt. I dag var det bröllopsbilder från en avhållen vän, som gifte sig i går och på kvällen skickade bilder från högtiden. Paret är varken 20 eller 60, nånstans mitt emellan, och ser glatt beslutsamma ut. Jag blir lite varm i hjärtat, kärlek är en gåva.