kakor är klara igen. När det blir lite senare ska jag packa dom i plastburkarna och in i frysen. Tyvärr har sonen upptäckt att man kan äta dom så gott som frysta. Jag har också upptäckt det, så jag har inget att tillägga. Fast jag gör det inte så ofta. Möjligen beroende på att jag tycker det är så tråkigt att hacka choklad, kanske kan man köpa såna där färdiga chokladdroppar och blanda i i stället, jag avskyr verkligen hackandet. Och så gjorde jag en omgång morotsmuffins också med glasyr.

Och här på kvällen upptäckte jag att det här med köttfärs och tomatsås alltid betyder att man får tomatstänk någonstans, just i dag på mina randiga sommarbyxor, som alltså nu snurrar i tvättmaskinen, lite lätt indränkta i vanish. Det finns en anledning att använda förkläde, i sht i närheten av tomatsås.

Och när maken säger – ‘nu har jag så där ont igen’ så känns det som att det kan gå hur som helst då, natten som kommer. Jag ger honom en extra tablett och hoppas att det blir bättre. Allt det här som ständigt, oavsett kakor och glasyr och randiga byxor, ligger och skvalpar under ytan hos mig. I såna lägen, just här och nu, upprepar jag för mig själv att det gäller att andas hela vägen ner, helst till tårna.