Tigerliljan's Weblog

och är ganska nöjd med vad jag gjort under dagen. Och tomatfläcken försvann, tror jag. Och svalorna seglar högt uppe, blekblå kvällshimmel. Och Abby Sciuto spänner sina gröna ögon i Gibbs och frågar – ‘will you still love me, no matter what?’ och det är den stora frågan, det. No matter what. För det kan hända så mycket med det där med att älska någon – nu menar jag inte maken, bara så ingen ängslas i onödan, honom lämnar vi åt sidan just här. För det här med att verkligen älska, att låta sig bäras av den stora kärlek som föder och leder oss, det utsträcks till så många fler. Förhoppningsvis. Men enkelt är det inte. Ibland kan det hända att man måste ta ett steg tillbaka, stå avvaktande, alldeles stilla och låta tiden läka risporna i skinnet, i hjärtat, det som ville så överflödande mycket mer.

Med blicken nånstans långt där borta, i diset som förlorar sig i ljusets klarhet, jag som nästan inte vågar lyfta blicken från den lilla biten mark runt fötterna. Kanske. Man kan inte riktigt veta, men ändå. Jo. No matter what. Jag är en trofast själ.

kakor är klara igen. När det blir lite senare ska jag packa dom i plastburkarna och in i frysen. Tyvärr har sonen upptäckt att man kan äta dom så gott som frysta. Jag har också upptäckt det, så jag har inget att tillägga. Fast jag gör det inte så ofta. Möjligen beroende på att jag tycker det är så tråkigt att hacka choklad, kanske kan man köpa såna där färdiga chokladdroppar och blanda i i stället, jag avskyr verkligen hackandet. Och så gjorde jag en omgång morotsmuffins också med glasyr.

Och här på kvällen upptäckte jag att det här med köttfärs och tomatsås alltid betyder att man får tomatstänk någonstans, just i dag på mina randiga sommarbyxor, som alltså nu snurrar i tvättmaskinen, lite lätt indränkta i vanish. Det finns en anledning att använda förkläde, i sht i närheten av tomatsås.

Och när maken säger – ‘nu har jag så där ont igen’ så känns det som att det kan gå hur som helst då, natten som kommer. Jag ger honom en extra tablett och hoppas att det blir bättre. Allt det här som ständigt, oavsett kakor och glasyr och randiga byxor, ligger och skvalpar under ytan hos mig. I såna lägen, just här och nu, upprepar jag för mig själv att det gäller att andas hela vägen ner, helst till tårna.

ute just nu. Men tåget hade luftkonditionering i en vagn som den snälla biljettkvinnan visade fram till. Femtio minuters tågresa är inte så mycket men jag sitter verkligen hellre svalt. Och mina enkla ärenden fungerade, väldigt många pengar gjorde jag av med. Det mesta gick till makens rakvatten och deo, så elegant så. Han har lite idéer i den branschen och det må vara honom väl unt.

Och tåget bort var förstås försenat tio minuter, det känns lite trist när shoppingtiden flaxar i väg, men jag klarade det. Sen kunde jag bara konstatera att när jag kom hem stod en tom plastlåda på köksbordet, den innehöll alldeles nyss chocolate chip cookies, men dom har tydligen traskat någonstans där jag inte är. Det blir väl till att hacka lite mer choklad då. I värmen.

Ingen morgonpromenad. När klockan ringde stängde jag av den och fortsatte sova en halvtimme, det gick bara inte. Sömnen hade trasslat innan. När maken gick till badrummet stod skyffeln och sopborsten där med en postitlapp från Yngste. Han hade kraschat ett glas i handfatet (som tack och lov var oskadat) och sopat upp alla bitarna, men han trodde att det finns en del kvar i vattenlåset, och jag blev trött vid blotta tanken och så hade jag mer ont i vänsterfoten än vanligt, så det var svårt att somna om där och då.

Nu är vi påklädda och har ätit frukost, så jag måste väl ta mig an vattenlåset. Säkert inga problem, men det oväntade är inte alltid positivt. Som bekant.