alldeles olika, självklart. Jag hörde i dag någon som sa, att vårt människovärde skapas av andra, att andra kan ta ifrån oss vårt värde. Jag håller inte alls med, det kan möjligen kännas så, men jag tror – och det är en viktig del av det jag tror – att alla har ett eget värde, givet av Gud. Det låter kanske högtidligt, och det är det – noga räknat – också. På oss är varje huvudhår räknat. Ont kan drabba oss, jo då, men vårt värde är oförstört. Så tror jag. Men jag är inte precis i takt med tiden, jag fattar det. I går läste jag en recension om en film, som jag inte ens minns vad den heter, om ett gäng tjejer som var starka och utlevande, som som den mest självklara sak har rätt att supa sig till apstadiet (jo, det stod så, aporna får väl ursäkta, jag tror dom lever ganska medvetet som apor) och leva om, och jag känner inte alls att det är ett framsteg för mänskligheten. Tyvärr. Jag önskar oss stark kärlek, omtanke, skönhet, medvetenhet om livets värde och begränsningar.

Och sen såg jag en kort sekvens på tv om en tjej som lärde sig hantera sin häst, som hon tydligen haft problem med, men när hon lärde sig att se positiva bilder framåt, vad hon och hästen skulle kunna göra, så fick hon kraft att få det att fungera. Strålande. Och jag tänkte att man inte ska titta sig ängsligt bakåt, det som gick fel då borde inte få styra livet nu. Det borde inte det. Jag ska försöka minnas hennes blick när det gick upp för henne att det lyckats. Fokus framåt. Lite mer åtminstone.