när maken puffar på mig, även om klockan är 04.40, det finns inget alternativ. Men jag är inte särskilt gladlynt då, det är jag inte. Och när han börjar fråga om Yngste är hemma tappar jag liksom greppet. Det var ju överenskommet att han stannade över natten hos syskonen och dessutom gissar jag att han inte kommer hem om jag inte hämtar, det var med andra ord en fråga som jag tyckte var obegriplig. Men vi somnade om båda efter badrummet. Med regnet trummande mot rutan.

Och jag hoppade inte upp med ett glatt tjoho när klockan ringde heller, men jag kravlade upp en kvart senare och gick ut i grönskan. Betydligt svalare i dag, men grönskans skönhet var balsam för själen. Två hundar promenerade sina hussar, annars betydande ödslighet.

Och den skära kyrkan låg där den brukar. Ett skrin för evigheten.