lördag, 22 juni, 2013


alldeles olika, självklart. Jag hörde i dag någon som sa, att vårt människovärde skapas av andra, att andra kan ta ifrån oss vårt värde. Jag håller inte alls med, det kan möjligen kännas så, men jag tror – och det är en viktig del av det jag tror – att alla har ett eget värde, givet av Gud. Det låter kanske högtidligt, och det är det – noga räknat – också. På oss är varje huvudhår räknat. Ont kan drabba oss, jo då, men vårt värde är oförstört. Så tror jag. Men jag är inte precis i takt med tiden, jag fattar det. I går läste jag en recension om en film, som jag inte ens minns vad den heter, om ett gäng tjejer som var starka och utlevande, som som den mest självklara sak har rätt att supa sig till apstadiet (jo, det stod så, aporna får väl ursäkta, jag tror dom lever ganska medvetet som apor) och leva om, och jag känner inte alls att det är ett framsteg för mänskligheten. Tyvärr. Jag önskar oss stark kärlek, omtanke, skönhet, medvetenhet om livets värde och begränsningar.

Och sen såg jag en kort sekvens på tv om en tjej som lärde sig hantera sin häst, som hon tydligen haft problem med, men när hon lärde sig att se positiva bilder framåt, vad hon och hästen skulle kunna göra, så fick hon kraft att få det att fungera. Strålande. Och jag tänkte att man inte ska titta sig ängsligt bakåt, det som gick fel då borde inte få styra livet nu. Det borde inte det. Jag ska försöka minnas hennes blick när det gick upp för henne att det lyckats. Fokus framåt. Lite mer åtminstone.

Yngste kom hem från sin utflykt lagom när jag vaknade ur eftermiddagsslummern, en halvtimme senare än jag tänkt, så makens medicin och limporna som skulle in i ugnen fick skyfflas in lite raskt, och så Yngste då. Och telefonen ringde och efter fem minuters samtal ringde mobilen också. Jag hann inte riktigt fram men det var Äldste, så jag ringde tillbaka med andra samtalet fortfarande i den luren. Men han fick ingen kontakt med svärmor, han stod utanför hennes dörr och ringde på både klockorna och telefonen. Nada. Så jag avslutade den första telefonsamtalet, tog svärmors nyckel och slet på mig skorna och en mycket rask promenad dit. Äldste satt i trapphuset och väntade och jag öppnade dörren. Och svärmor står med ryggen mot oss inne i sitt stora rum, pigg som en nyponros, men tydligen med lite trassel med apparaterna. Jag hälsade glatt på henne och spänstade hem igen och lät henne och Äldste reda ut det som skulle till, han skulle transportera nåt till åldriga bröderna. Det gick säkert bra. Och jag är rätt van vid det här laget.

när maken puffar på mig, även om klockan är 04.40, det finns inget alternativ. Men jag är inte särskilt gladlynt då, det är jag inte. Och när han börjar fråga om Yngste är hemma tappar jag liksom greppet. Det var ju överenskommet att han stannade över natten hos syskonen och dessutom gissar jag att han inte kommer hem om jag inte hämtar, det var med andra ord en fråga som jag tyckte var obegriplig. Men vi somnade om båda efter badrummet. Med regnet trummande mot rutan.

Och jag hoppade inte upp med ett glatt tjoho när klockan ringde heller, men jag kravlade upp en kvart senare och gick ut i grönskan. Betydligt svalare i dag, men grönskans skönhet var balsam för själen. Två hundar promenerade sina hussar, annars betydande ödslighet.

Och den skära kyrkan låg där den brukar. Ett skrin för evigheten.