fredag, 21 juni, 2013


ute att man kunde tro att vi bodde mitt ute i skogen. Och ingen åska blev det här heller. Nyss såg jag månen, nästan fullmåne, och jag tänkte på alla dom jag älskar. Nånstans ser vi alla månen.

Och jag kan bara önska glädje och frid, nån sorts tröst till dom som behöver det, styrka till dom som behöver. Tacksamhet för dagen. Och en önskan att inget ont händer. Livet är så oförutsägbart, jo. Och jag har för femtielfte gången sett Steel Magnolias, eller bitar av den åtminstone, maken skulle ju lägga sig också. There is no such thing as natural beauty. I’m not depressed, I’ve just been in a bad mood the last 40 years. Life goes on. Det gör ju det.

Och jag ska duscha och gå och lägga mig, förtröstan på en ny dag i morgon. Trösta min själ, o Herre, i din godhet, och upprätta mig. I dag och i morgon.

en liiiten aning yngre, så tror jag sannerligen att jag hade kunnat sälja en dator till henne i dag. Jag visade hur man kunde se åskväder på gång i södra Sverige, bilder av barnbarnsbarnen, och så det som var en riktig höjdare – att man kan ta reda på folks födelsedagar himla enkelt. Det var hon imponerad av, hon och svärfar hyrde ut rum i sitt ganska stora hus i Sollentuna för länge sen, och en av dessa boenden fyller ganska snart och det visade sig vara jämnt. Jag tyckte han var en otroligt irriterande person när vi träffades, eftersom vår Äldsta och deras enda barn råkade vara lika gamla och han hela tiden tjatade om att den egna ungen var så mycket längre, dom var väl tio så där. Och till slut fräste jag att om man tittade på honom och hans långa fru och sen på maken och mig, så var det kanske inte så väldigt konstigt om hon var längre. Jag menar, tanken kunde komma flaxande.

Men fortfarande inget regn, solen sken när svärmor var här, och på något sätt hade hon fått hörapparaten att fungera bättre. Vi hade en enkel och trevlig lunch och jag somnade som klubbad i soffan sen. Förstås.

– det skulle det inte än. Men nå ja, jag hoppas svärmor kan ta sig hit ändå. Och maken är duschad, rena lakan är bäddade, rabarberpajen är klar och jag väntar på ena svärsonen som ska hämta Yngste. Dagen till ära har jag t o m tagit på mig en oblekt linnekjol och känner mig rätt sommarfärdig. Midsommar har av olika skäl aldrig varit något tillfälle för stor panik eller ens särskilt mycket firande hos oss, men vi får väl göra så gott vi kan.

Och Äldste hade försökt prata med makens åldriga morbröder om beredskap för åskan som lär bryta ut här på eftermiddagen. Men dom var väldigt avslappnade och ansåg att det numer knappt förekom nån åska, dom ansåg att det berodde på barsebäcksledningen och något med tågen, oklart vilket, väldigt oklart – i sht för sonen som är civilingenjör. Men livet är fyllt av egendomligheten, det är visst och sant. Jag tror att det också kan bero på att dom hör sämre numer.

Vi avvaktar.