i väntrummet, ju piggare blev maken. Jag somnade. Men den mycket förstående läkaren sa att det är bättre att komma in. Och klockan åtta i morse kunde jag verkligen inte förutse att maken skulle vara pigg och rosig nu.

Läkaren trodde att det kanske var utmattning som gjorde det. Jag försökte ändå se till att han fick ganska mycket vila under helgen, men det räckte tydligen inte. Så jag undrar förstås om det är någon idé att ta risken en annan gång.

Och jag tvättar frenetiskt allt som nattens övningar förde med sig.

Och jag är inte särskilt pigg och rosig, om man säger så. Men vi traskar vidare i tacksamhet över att det inte var något akut.