att natten som kommer blir bättre. Mer sömn helt enkelt, för just nu känns det alldeles tomt i huvudet, så där som det gör när sömnkontot är överutnyttjat. Och jag vet inte vad som var orsak eller verkan, tröttheten eller smärtan för maken. Att han spydde eller kramperna. Visserligen lätta och snabbt övergående, han var vid medvetande hela tiden – jag var bara nere vid tvättmaskinen och stoppade in första nattskjortan. Och i kväll sitter jag där och fyller medicindosetten igen, veckans dos. Och jag har läst alldeles för mycket om biverkningar på dom smärtstillande. När inga alternativ finns, får man inse just det. Och f ö är inte epilepsimedicinen så munter heller, men den håller honom ju i princip besvärsfri.

Och jag funderar en del. Vi har planerat att som alla år åka en vecka till lilla staden. Maken vilar mycket där och jag ska göra så gott jag kan för att hålla koll. Beredd på det mesta, och mer beredd än vanligt kanske. Men sen undrar jag förstås om vi vågar åka nånstans i fortsättningen, det positiva det ger är förstås viktigt, men natten som gick var inte alls bra. Möjligen är jag inte i form att vara alldeles rationell just här och nu heller.

Och jo, jag tänker på alla jämnåriga som glatt åker i väg på resor och ordnar projekt tillsammans. Jag satt t ex i söndags bredvid en genomrar kvinna, som var så förvånad över att jag inte varit i Israel – ‘oh, men det måste du bara’ och jag sa – ‘det är nog inte så möjligt för mig’. Och notera, vi känner varann, och hon satt mitt emot maken, men det är så svårt att förstå skillnaden mellan när han sitter ner och pratar, som vem som helst – så lik sig som han alltid varit, och sen hur hans praktiska liv ser ut, det här som jag administrerar och ordnar och schemalägger. Nej, inte kan jag hitta särskilt mycket förståelse, jag vet. Och det gör ont.