tisdag, 18 juni, 2013


– vore förstås att omedelbart lägga sig, gärna för en kvart sen rent av. Men efter en natt som förra fungerar det inte så för mig, jag blir alldeles stressad över att gå och lägga mig. Då sätter jag ju igång natten, då när det kan bli lika illa igen. Även om jag är ganska övertygad om att det inte blir det, så ligger det ändå och skvalpar i bakhuvudet. Bara att fungera så är förmodligen ett bra exempel på stress.

Men det händer att det blir bättre än jag befarar. Och i morgon måste jag handla, det finns inte så väldigt mycket ätbart hemma nu, det borde ha skett i dag, jag hade tänkt efter innan så det fanns oöppnad mjölk hemma när vi kom och bröd i frysen, men nu räcker det inte längre.

Och detta är f ö inlägg 5 555.

att natten som kommer blir bättre. Mer sömn helt enkelt, för just nu känns det alldeles tomt i huvudet, så där som det gör när sömnkontot är överutnyttjat. Och jag vet inte vad som var orsak eller verkan, tröttheten eller smärtan för maken. Att han spydde eller kramperna. Visserligen lätta och snabbt övergående, han var vid medvetande hela tiden – jag var bara nere vid tvättmaskinen och stoppade in första nattskjortan. Och i kväll sitter jag där och fyller medicindosetten igen, veckans dos. Och jag har läst alldeles för mycket om biverkningar på dom smärtstillande. När inga alternativ finns, får man inse just det. Och f ö är inte epilepsimedicinen så munter heller, men den håller honom ju i princip besvärsfri.

Och jag funderar en del. Vi har planerat att som alla år åka en vecka till lilla staden. Maken vilar mycket där och jag ska göra så gott jag kan för att hålla koll. Beredd på det mesta, och mer beredd än vanligt kanske. Men sen undrar jag förstås om vi vågar åka nånstans i fortsättningen, det positiva det ger är förstås viktigt, men natten som gick var inte alls bra. Möjligen är jag inte i form att vara alldeles rationell just här och nu heller.

Och jo, jag tänker på alla jämnåriga som glatt åker i väg på resor och ordnar projekt tillsammans. Jag satt t ex i söndags bredvid en genomrar kvinna, som var så förvånad över att jag inte varit i Israel – ‘oh, men det måste du bara’ och jag sa – ‘det är nog inte så möjligt för mig’. Och notera, vi känner varann, och hon satt mitt emot maken, men det är så svårt att förstå skillnaden mellan när han sitter ner och pratar, som vem som helst – så lik sig som han alltid varit, och sen hur hans praktiska liv ser ut, det här som jag administrerar och ordnar och schemalägger. Nej, inte kan jag hitta särskilt mycket förståelse, jag vet. Och det gör ont.

– kan det bli lite hur som helst. Och någon var inte jag just på förmiddagen. Alla körda milen och natten på det, tog ut sin rätt. Så jag somnade ideligen i undersökningsrummet – när läkaren inte var där – och hann drömma små förvirrade drömmar om att jag körde igenom ett trädgårdsstaket som någon satt över vägen t ex, och maken tyckte det var lite tråkigt och oartigt av mig att sitta och sova, så han utstötte små uppiggande ljud ideligen. Det är inte sånt som gör mig så särskilt glad eller ens vaken, det kan ju vara en individuell brist hos mig. Han tyckte det var väldigt uppiggande när jag ryckte till och vaknade upp.

Men nu ska vi äta snart. Och jag önskar att jag slapp laga mat. På väldigt länge.

i väntrummet, ju piggare blev maken. Jag somnade. Men den mycket förstående läkaren sa att det är bättre att komma in. Och klockan åtta i morse kunde jag verkligen inte förutse att maken skulle vara pigg och rosig nu.

Läkaren trodde att det kanske var utmattning som gjorde det. Jag försökte ändå se till att han fick ganska mycket vila under helgen, men det räckte tydligen inte. Så jag undrar förstås om det är någon idé att ta risken en annan gång.

Och jag tvättar frenetiskt allt som nattens övningar förde med sig.

Och jag är inte särskilt pigg och rosig, om man säger så. Men vi traskar vidare i tacksamhet över att det inte var något akut.

– om någon undrar. Maken har haft väldigt ont, varit mycket vaken, spytt, inte riktigt haft koll på sannolikheter s a s.

Och jag har tvättat redan i natt, kommer att fortsätta med det, maken fick – efter att båda tillgängliga nattskjortorna gått åt – låna mitt största sovplagg, en jätte-tshirt som sitter rätt slimmat på honom. Så jag ska ringa vårdcentralen så fort dom öppnar, jag vill t ex få sänkan kollad, det var ju inte bra i september och oktober.

Och jo, vi är trötta båda två. Fast jag är tacksam att inte detta bröt ut innan vi kom hem. Men jag orkar inte riktigt, men jag måste. Förstås.

Uppdatering – vi har fått en tid på vårdcentralen 10.20. Återkommer.