måndag, 17 juni, 2013


– vi gör ju inte det. Det här med att läsa det jag skriver och inte låtsas om det. Men jag tänker på det. Nu råkar det vara så, av lite olika skäl, att jag kanske inte är den allra mest tillitsfulla personen man kan hitta numer, och just det gör mig misstänksam, kanske skulle man där kunna använda det förfärliga b-ordet. Bitter. Det som är det värsta man kan säga till någon. ‘Hör du, du verkar lite bitter nu’, då har man lagt en rejäl börda på någon annans axlar. En så förfärlig människa – bitter, va? Men bara för klarhetens skull, när vi nu inte pratar om det här – jag var inte bitter där och då. Men väldigt känslomässigt berörd, det var jag. Jag kände mig sviken. På många plan.

För mig var det verkligen inte alls OK att gå till någon, som har egna intressen i det som är något av ett svart utrymme i mitt lilla enkla liv, och höra sig för. Det finns så många skäl att hålla för ögon och öron, har man satsat mycket egen prestige i en version, har man känslomässiga band av många slag, så är det inte säkert att man kan eller vill se. Då är det en enkel väg ut att sätta b-etiketten på någon annan. Men vi pratar inte om det. Vi kan ha trevligt i stället.

Och just nu är det inte så trevligt här. Maken är himla dålig, morgondagen kanske gryr med bättre budskap. Min själ längtar efter morgonen, ja mer än väktarna efter morgonen. Kanske.

– det gör det. Maken har förtvivlat ont för tillfället t ex. Och han har redan fått en extra smärtstillande, som inte har haft nån effekt alls hittills. Och han bytte och satte sig en stund i soffan, ingen skillnad. Och han kallsvettades och trodde att han skulle kräkas.

Och som vanligt – jag vet faktiskt inte. Han har alltså ont överallt. Det kan beror på mycket, det kan vara en infektion på gång, det kan vara trötthet – lite dåligt med vila förstås, det kan vara ovana rörelser, det kan vara att han suttit över sex timmar i bilen i dag (och i fredags också, noga räknat).  Hur ska man veta? När  man nu faktiskt inte har en aning.

Och jag är bekymrad för hans natt (ja, min också i ärlighetens namn, det var alldeles för lite sömn mellan lördag och söndag och i dag har jag kört 55 mil, gamla mänschan). Den här ständiga känslan av att bakom hörnet kan vad som helst gömma sig. Och i tidningen som låg på bordet stod det om hur fint det är med mindfulness, bra för dom som får till det, tänker jag, men här känns det inte så aktuellt.

– våra bilresor har fungerat väldigt bra, resan bort stannade vi till hos mycket avhållen vän och fick god mat och omtanke. Och resten av vägen gick bra, delvis hällregn, men bilen har tak. Och framme fanns två barn och två barnbarn, övriga oräknade. Stor tacksamhet. Och maken sov som väldigt gott och länge på natten. Och så god och närande frukost på det.

Sen vilade maken och jag tog en promenad i varmt och strålande väder, kyrkogården och domkyrkan. Sen mera familj och jag smet i väg och träffade en av de underbara kvinnorna i mitt liv, för ett år sen fikade vi också, fast då var det ungefär +8 grader, i lördags var det så varmt att vi nästan rann bort. Och vi pratade och uppdaterade. Och åt en underbar cheesecake i år också.

Sen hade Äldsta lagat mer mat, så gott. Och en av livets godaste kladdkakor, den var helt perfekt. Dessutom hade lilla minsta där dekorerat den själv med små hjärtan, det gjorde inte det hela sämre.

Och sen en lång kvälls pratande och en kort natts sömn. Och kyrka. Tacksamhet. Och mer kaffe, där med andra pratkamrater, och andra som berättade om flickors utbildning i Betlehem, ett projekt som alltid legat maken varmt om hjärtat. Efter det en väldigt god middag – ja, jag har nästan ätit oavbrutet, dessutom god mat. För sen kastade vi oss till Äldsta igen för lite ost och kex innan vi så småningom lade oss, jag med lite lätt ångest över att glömma nånting, men jag tror allt kom med.

Det är väldigt fint att den här helgen fungerade så bra för oss som helhet. Och nu vilar maken före kvällstét och jag hör Yngste röra sig på sitt rum, för han följde med oss hit. Några dagars sommar hos föräldrarna.

– och vi också f ö. Allt har gått strålande – vi åkte från Uppsala kvart i tio och var hemma för en halvtimme sen. Genomsnittshastighet 99,5 km/tim. Om man säger så.

Nu ska jag titta runt lite och se hur andras liv varit. Återkommer.