onsdag, 12 juni, 2013


till svärmors telefonproblem. Min pappa brukade berätta om en ganska döv man i hembygden. Han skaffade telefon. Han hörde verkligen ingenting i sin lur, men han kunde själv använda den. Och mina äldsta farbröder hade lite taxiverksamhet, så han ringde upp och sa vem han var och att han gick ner till vägen och väntade på en bil om en timme. Om bilen kom var det förstås bingo, och kom ingen bil gick han hem igen. Han hade fattat att tekniken kunde hjälpa honom, inte fulländat, men utan den hade det varit ännu mycket svårare. Nånstans tycker jag att det var ganska kreativt. Han lät sig inte hindras av sina betydande svårigheter. Och detta var mycket länge sen.

på målsnöret, eller hur man ska säga. Äldste har skaffat en telefon till svärmor, en där man kan höja volymen. Rätt mycket. Men i dag satt maken och gastade förtvivlat och fick uppenbarligen inte fram något enda budskap. Han blir rätt frustrerad då. Så jag ringde i min tur Äldste för en kort instruktion hur man hanterar svärmors telefon och sen traskade jag dit. Och tryckte på alla knappar som mycket riktigt höjde volymen – jag som stod i hallen hörde maken i luren, när svärmor stod längst in i lägenheten. Men som hon sa – ‘jag fick nog vatten i örat i morse när jag tvättade håret’. Jo.

Och när maken så där åtta gånger gastat att vi hade haft problem med spisen, så svarade hon glatt – ‘har ni varit hos XX?’ , avlägsen bekant vars namn inte har en stavelse gemensam med ‘spisen’. Lite komiskt är det, mitt i allt. Men telefonen fyller iaf funktionen att vi vet att hon traskar runt. En annan dag kan det gå bättre. Möjligen.

Så tekniken fungerar. Mjukvaran är lite mer tveksam.

dom vita byxorna och den vita jackan. Utan att strykjärnet plötsligt hostade till och tömde ur sig rostigt vatten, så jag antar att det gick bra. Fast ur stryksynpunkt vet jag inte. Å andra sidan tänker jag att jag ska ju ha kläderna på mig och det nystrukna intrycket kommer att vara borta väldigt snabbt ändå. Men jag har ansträngt mig.

Och jag hittade byxor till maken. Jag skulle önska att det fanns enkla helsvarta utan logga, men icke. Så maken får traska runt med en vit panter lite diskret. Och den är ju konstruerad för att sitta kvar, i det närmaste kemiskt förenad med tyget. Det viktiga är ändå att han kan hantera dom själv.

Och nu blir det laxsoppa med lite vitt vin, fänkål, potatis, dragon, dill och gräslök. Ännu enklare om jag hade kommit ihåg att ta ut laxen ur frysen, men nån minut i mikron på låg effekt rättar väl till det.

Vi har haft en lysande gul kalanchoe (eller hur det stavas) på inglasade balkongen och efter troget blommande sen ett par veckor efter nyår har det börjat se trött ut. När vi kommer hem igen ska jag piffa till lite sommarkänsla, antingen en blå clematis – maken hade såna där vi bodde förut, han vårdade dom som spädbarn – eller också bougainvilla. Ingen av dom lär bli manshög, gissar jag, snarast är frågan vilken som dör först. Antagligen låter jag priset avgöra.

i rask följd är det läge att gå upp, även om det var minst en halvtimme innan jag hade hoppats. Och jag hade dessutom inte satt på väckarklockan, jag hade hoppats på lite sovmorgon. Men jag kan ju inte fördärva makens sömn med att ligga där och nysa.

Så nu är jag uppe sen rätt länge och känner att det är lite skakigt. Kanske ska jag försöka få tag på ett par byxor till maken, svarta mjukisbyxor. Kanske lite jordgubbar också, om jag nu ändå är ute och rör på mig. När jag sitter här inne har jag ett annat projekt framför mig. Strykning. En vit jacka och tillhörande byxor, halvlinne, inte lättstruket alls. Men mycket älskade kläder, så här på sommaren. Jag minns att jag tyckte dom var ett fynd, på rea, och jag har verkligen haft dom hur länge som helst. Men strykprojektet är lika trist varenda gång.