Yngste ringde nyss, hans liv är mer hektiskt än mitt, så det händer inte så himla ofta. Men han kommer med oss hit efter helgens utflykt, vi träffas där och packar sen in oss i lilla bilen. Det blir ett ganska snabbt besök, men det är alltid kärt att se honom. Och eftersom jag vet om det nu i förväg så bäddar jag innan vi åker. Jag hoppas lite vagt att han möjligen kan hjälpa mig lite med tekniska ting, vi får se. Att tala med båda sönerna samma dag är en lyx. Fast man slutar aldrig att oroa sig, att hoppas att det som kan vara skakigt i deras liv ska lösa sig. Men jag gör mitt bästa för att ta ett steg tillbaka, i full tilltro till deras egen kapacitet. Det är mycket länge sen – och alldeles nyss – som jag kunde skydda någon av dom för någonting alls. För mig är det nyss.

Men jag försöker tänka efter vad jag själv gjorde i deras ålder. Med ett milt leende.