Yngste ringde nyss, hans liv är mer hektiskt än mitt, så det händer inte så himla ofta. Men han kommer med oss hit efter helgens utflykt, vi träffas där och packar sen in oss i lilla bilen. Det blir ett ganska snabbt besök, men det är alltid kärt att se honom. Och eftersom jag vet om det nu i förväg så bäddar jag innan vi åker. Jag hoppas lite vagt att han möjligen kan hjälpa mig lite med tekniska ting, vi får se. Att tala med båda sönerna samma dag är en lyx. Fast man slutar aldrig att oroa sig, att hoppas att det som kan vara skakigt i deras liv ska lösa sig. Men jag gör mitt bästa för att ta ett steg tillbaka, i full tilltro till deras egen kapacitet. Det är mycket länge sen – och alldeles nyss – som jag kunde skydda någon av dom för någonting alls. För mig är det nyss.
Men jag försöker tänka efter vad jag själv gjorde i deras ålder. Med ett milt leende.
juni 11, 2013 at 10:51 e m
Som en god vän sa till mig när jag fått förstfödde: Nu är du ALLTID mamma, så länge du lever! Det ligger nåt i det….!
juni 12, 2013 at 8:33 f m
Så är det ju. Fast man får akta sig för att påminna vuxna barn om det för ofta…
juni 12, 2013 at 6:34 f m
Det var just det där vi gjorde i deras ålder….. Men vi har inte varit föräldrar på samma sätt som våra var. Vi har fått vara med på ett helt annat sätt. Men det gäller att hitta balansen.
juni 12, 2013 at 8:35 f m
Alla förändringar är sannerligen inte till det sämre. Fast jag hade önskat att jag kunnat hjälpa mina barn med barnbarnen på det sätt som både mina föräldrar och mina svärföräldrar gjorde med de äldre barnen, ge lite andrum. Men inte ens det kan jag.