som folk gör. För all del, vi ska ut på en liten 50-milsresa alldeles snart. Och jag kan fokusera på det som är/blir bra. Om vi nu får ugnen – nu var jag där igen – så gräddar jag enpaj och tar med och antagligen kommer vi att sitta och äta den i en väns matsal, under en lampa vi har sett så länge vi känt varann, vacker utsikt, trevligt sällskap. Sen stannar jag nog bilen på en skuggig parkering och maken sitter kvar i bilen, med sitt stora tålamod. Sen kör vi en lång stund innan vi är framme och det blir bra. Jag vet det. Och jag försöker verkligen se det som är bra i våra förutsättningar, men jag skulle vilja kunna resa någonstans, enkelt och utan att tänka på alla praktiska detaljer, finns det stolar som är bekväma för maken, var och när kan han vila, hur är det egentligen med toaletter, kan man köra bilen ända fram? Alla orosmoment. Och packningen som helt är mitt ansvar, den också. Och maken som då och då kommer på någon detalj, som han omedelbart vill ha svar på. 

Nej, jag skulle verkligen vilja resa nånstans där det är varmt och kaotiskt, sitta på uteservering, äta konstig frukost, se saker som är långt härifrån. Jag skulle vilja. Men så blev det inte. Och i kväll är jag lite trött.