tisdag, 11 juni, 2013


som folk gör. För all del, vi ska ut på en liten 50-milsresa alldeles snart. Och jag kan fokusera på det som är/blir bra. Om vi nu får ugnen – nu var jag där igen – så gräddar jag enpaj och tar med och antagligen kommer vi att sitta och äta den i en väns matsal, under en lampa vi har sett så länge vi känt varann, vacker utsikt, trevligt sällskap. Sen stannar jag nog bilen på en skuggig parkering och maken sitter kvar i bilen, med sitt stora tålamod. Sen kör vi en lång stund innan vi är framme och det blir bra. Jag vet det. Och jag försöker verkligen se det som är bra i våra förutsättningar, men jag skulle vilja kunna resa någonstans, enkelt och utan att tänka på alla praktiska detaljer, finns det stolar som är bekväma för maken, var och när kan han vila, hur är det egentligen med toaletter, kan man köra bilen ända fram? Alla orosmoment. Och packningen som helt är mitt ansvar, den också. Och maken som då och då kommer på någon detalj, som han omedelbart vill ha svar på. 

Nej, jag skulle verkligen vilja resa nånstans där det är varmt och kaotiskt, sitta på uteservering, äta konstig frukost, se saker som är långt härifrån. Jag skulle vilja. Men så blev det inte. Och i kväll är jag lite trött.

Yngste ringde nyss, hans liv är mer hektiskt än mitt, så det händer inte så himla ofta. Men han kommer med oss hit efter helgens utflykt, vi träffas där och packar sen in oss i lilla bilen. Det blir ett ganska snabbt besök, men det är alltid kärt att se honom. Och eftersom jag vet om det nu i förväg så bäddar jag innan vi åker. Jag hoppas lite vagt att han möjligen kan hjälpa mig lite med tekniska ting, vi får se. Att tala med båda sönerna samma dag är en lyx. Fast man slutar aldrig att oroa sig, att hoppas att det som kan vara skakigt i deras liv ska lösa sig. Men jag gör mitt bästa för att ta ett steg tillbaka, i full tilltro till deras egen kapacitet. Det är mycket länge sen – och alldeles nyss – som jag kunde skydda någon av dom för någonting alls. För mig är det nyss.

Men jag försöker tänka efter vad jag själv gjorde i deras ålder. Med ett milt leende.

Det här med att inte ha ugn – ja, jag tjatar – med dels måste man köpa matbrödet och dels brukar maken och jag ta en liten kaka efter middagen, chocolate chip cookies (egenhändigt bakade), vit chokladmuffin eller kladdkakedito eller nåt sånt. Det råkade också vara i det närmaste slut, så i dag köpte jag ica runda mördegsjätteringar. Dumt. För jag kan lätt äta en eller två eller tre på raken. Och det gjorde jag. Och somnade lite vanemässigt i soffan.

Sen ringde Äldste och vi pratade en stund. Och sen tänkte jag att det var snart dags att åka till kvällsmässan. Fast den är ju på onsdagar. Och jag kom på i tid att vi ätit caponata och falukorv i dag, onsdagar äter vi alltid fisk eller skaldjur. Så jag kom på det i tid.

Och förresten – det här med grannar – det blev ju byte i flera lägenheter på vårt plan och jag har inte sett så mycket av grannarna som flyttade in efter nyår, men maken var ju ute på promenaden på svalgången i morse och kände när han närmade sig ena uteplatsen att det luktade rök. Och han kan ju aldrig motstå en möjlighet till social vänlighet, inte ens i dagsläget när det är så komplicerat att gå och prata samtidigt, så backar han inför möjligheten att prata med en vilt främmande person. Han kom, väldigt nöjd, tillbaka. Jo då, han hade pratat med en mycket trevlig kvinna, och som han sa – ‘hon hade väldigt vackra bruna ögon’, han gör mig lite rörd faktiskt. Hans förmåga att vara positiv i så många situationer.

Spisen lär komma på torsdag. Så jag ska kasta mig ut i vimlet och handla bröd då. Leverantören brukade vara pålitlig sa fastighetsmannen, men den här gången hade tydligen något hängt upp sig. Varför är jag inte förvånad?

Och jag hade en ansträngande dröm i natt. Jag var i övre Norrland och skulle gå hem. Gå hem. Som i promenera. Det skulle förmodligen ta en stund, jag vaknade innan jag var hemma. Sen gick jag ut den korta promenaden under bokarna. När jag går ut på morgonen tar jag aldrig på mig glasögonen, det känns bekvämare så, och träd och bilar ser jag ju ändå. Fast i morse skulle jag ta en snabb sväng om coop på slutet och då märkte jag hur suddigt det var att ta rätt juice. Men det gick.