måndag, 10 juni, 2013


Jag tittar på Navy NCIS på kvällen. Lugnande. Om dom inte är och springer under däck på stora båtar, det är inte lugnande. Men i kväll var avslutningsrepliken ungefär – ‘sometimes it’s better to keep what you know to yourself. – Amen to that’. Och jag kan bara hålla med. Amen to that. Jag har funderat en del på det här med feghet, folk som obesvärat kan säga – ‘jag håller helt med dig, men jag vågar inte säga nånting’ eller dom som ständigt behöver vara bäst i klassen, lärarens eller annan överhets favorit, och som kan säga nog så insiktsfulla saker, bara det inte betyder att man stöter sig med någon på en högre hylla. Jag har aldrig förstått hur man kan se sig själv i spegeln när man borstar tänderna sen, men vad vet jag, man kan väl blunda när man borstar kanske.

Men jag omgrupperar lite mentalt nu. Jag tiger lika duktigt jag. Jag ser det jag ser, och vet det jag vet. Men dom som är beredda se ner på mig, för all del, jag har aldrig varit viktig eller haft behov av att ställa mig i främsta ledet. Jag vet vem jag är ändå. Och jag minns Murder in the Cathedral – repliken – ‘when we were all friends, you and I and the king together’. Tiderna förändras. Men jag är bekymrad långt inne, jag tänker ändå att sanning och barmhärtighet i kombination ändå borde fungera bäst. Jag tror inte att kärlek backar för sanning. Men jag tiger. Amen to that.

All denna pollen som lagt sig som en gul film över fönstren – i dag bestämde jag mig för att det var förmiddagens grej. Och fönstren i tv:rummet – inga problem, men jag tittade också på den inglasade balkongen. Dom fönstren är inte tvättade på länge, skjuter ut från huset i ett kantigt burspråk, inte lockande alls att försöka tvätta dom ytor dom är längst bort från dom fönster som öppnas. Men jag röjde undan allt som stod nära fönstren och försåg mig med den stadiga stegen. Jag påstår inte att det blev strålande – jag väntar med lite bävan på att solen ska komma runt, men det blev ändå väldigt mycket bättre. Fast det kändes lite tveksam när jag stod högst upp på stegen och lutade mig så långt ut som möjligt med ena knät på aluminiumramen runt fönstret. Men nu är det gjort.

Förra gången kom en mås och tömde tarminnehållet på eftermiddagen, så jag är mentalt förberedd den här gången.

Och om någon undrar – ingen ny spis i sikte.

– det märks under lilla promenaden. Bilar och cyklister i jämn ström tills jag kommer fram till bokskogen. Jag har inte riktigt koll på när skolan slutar här, men jag utgår från att nästa vecka blir det mer tomt. Jag kan inte säga att jag joddlade dom första hundra meterna i morse, men det blev bättre. Och jag ska verkligen försöka vara lite mer alert i slutet av veckan när vi gör en utflykt norrut. Först två och en halv timmes resa och sen ett litet stopp. Sen tre och en halv timme, fast mentalt ser jag det som en och en halv och två timmar, även om vi inte stannar. Efter första biten där tittar jag till vänster och ser vägen till barndomen, och sen är det den sista biten kvar.

Och i natt lagade jag mat i drömmen, inte undra på att jag är lite trött i dag. Jag kommer inte ens ihåg vad jag kokade ihop, det hade annars kunnat vara inspirerande eftersom det just nu känns alldeles tomt på inspiration. Men det är bara att plocka fram en bunt kokböcker och utesluta allt som kräver ugn. Ja, jag tjatar.