– tredje söndagen i rad som vi åkte till lilla skära kyrkan. Innan vi lärde oss hur man=vi ska göra var det ganska krångliga besök. Man har en ramp för rörelsehindrade, dvs den inleds med ett trappsteg och har bara ledstång på ena sidan, varken det ena eller andra är så praktiskt genomtänkt. När maken skulle gå uppför – på den sidan finns inte ledstången, så ville han alltid gå så nära väggen som möjligt, och det betydde att han blev alldeles vit på sidan (av den rosa slammningen) och det gjorde mig omotiverat irriterad. Men nu har vi lärt oss. Man kör alltså bilen genom kyrkogårdsporten och in på asfaltgången runt nästan hela kyrkan till porten på sidan i stället. Där kan man gå in i plan och bilen står parkerad två meter från dörren, och sen fortsätter man bara varvet runt ut genom grinden. Fast det känns fortfarande lite amerikanskt att köra bil på kyrkogården.

Och vikarien som hanterade orgeln i dag är betydligt skickligare än ordinarie och dessutom bekant sen han vägde trettio kilo mindre.

Och texten handlade om Sackeus, eller Sackiaos som han heter numer, som var för kort för att kunna se Jesus i folksamlingen. Dessutom i tjänst hos ockupationsmakten. Och frågan är förstås vad vi låter skymma Jesus för oss, eller rentav om vi skymmer Honom för andra. Speglar vi kärlek, sanning och omtanke? Egentligen? Varje dag – en ny möjlighet att börja om.