söndag, 9 juni, 2013


på prinsessbröllopet. Jag hade kunnat tänka mig alltihop, faktiskt. Fast jag slogs av tanken att med tre sorters sparris är det kanske inte en höjdare i deras badrum i dag, om man säger så. Fast sen slogs jag av tanken att jag skulle ju kunna köpa lite grön sparris på torget på tisdag och gratinera i ugn med lite smör och parmesan. Jag skulle i princip äta det mesta som kan gratineras med parmesan iofs. Och är man beredd på badrummets aromatiska omvandling, så får det väl gå.

Men då måste man ha en ugn.

Och jag kunde tänka mig pavlova också. Men då måste man också ha en ugn.

Jag antar att temat – då-måste-man-ha-en-ugn framgår. Det ska bli intressant att se morgondagen närmare i vitögat då. Kanske ugn. Kanske.

när maken nyper mig i tårna när jag ligger och sover i soffan. Och när jag morrar säger han – ‘sov du, det såg inte jag?’, fast det händer ju aldrig att han nyper när jag är vaken. Så lite skumt är det. Och jag har tvättade fötter, så det är inte det.

Jag är inte så alert just nu, jag blir inte det förrän om en timme eller så. Om det händer alls. Men startsträckan är ungefär som för ett transportflygplan, ett stort. Jag undrar om det är att ta vara på tiden, den korta man nu har, att ligga och sova så där. Å andra sidan har jag inte så mycket val, jag bara slocknar. Fast i går höll jag mig vaken hela dan. Och innan jag slumrade in lyckades jag handla lite bröd, det gick åt snabbare än jag tänkt mig, det jag köpte i fredags. Det är enklare att ha hemma i frysen. Ja, jag längtar efter en fungerande ugn. Kanske i morgon.

– tredje söndagen i rad som vi åkte till lilla skära kyrkan. Innan vi lärde oss hur man=vi ska göra var det ganska krångliga besök. Man har en ramp för rörelsehindrade, dvs den inleds med ett trappsteg och har bara ledstång på ena sidan, varken det ena eller andra är så praktiskt genomtänkt. När maken skulle gå uppför – på den sidan finns inte ledstången, så ville han alltid gå så nära väggen som möjligt, och det betydde att han blev alldeles vit på sidan (av den rosa slammningen) och det gjorde mig omotiverat irriterad. Men nu har vi lärt oss. Man kör alltså bilen genom kyrkogårdsporten och in på asfaltgången runt nästan hela kyrkan till porten på sidan i stället. Där kan man gå in i plan och bilen står parkerad två meter från dörren, och sen fortsätter man bara varvet runt ut genom grinden. Fast det känns fortfarande lite amerikanskt att köra bil på kyrkogården.

Och vikarien som hanterade orgeln i dag är betydligt skickligare än ordinarie och dessutom bekant sen han vägde trettio kilo mindre.

Och texten handlade om Sackeus, eller Sackiaos som han heter numer, som var för kort för att kunna se Jesus i folksamlingen. Dessutom i tjänst hos ockupationsmakten. Och frågan är förstås vad vi låter skymma Jesus för oss, eller rentav om vi skymmer Honom för andra. Speglar vi kärlek, sanning och omtanke? Egentligen? Varje dag – en ny möjlighet att börja om.