– eller jo, det gick. Maken fick lyssna på alla gotländska kyrkklockor, visserligen via lilla macen och inte via tv:datorn. Men han tyckte det var ganska trivsamt ändå, han klagade visserligen på att en del klockor inte ringde rent, men så är det ju bara.

Och jag hann i princip bädda och dammsuga också. Mitt i klippningen av maken ringde en mycket avhållen vän, men maken satt snällt kvar på stolen och väntade. Han hade väl inte så många alternativ kantänka. Och jag ska så småningom laga mat som vanligt.

Och tidigt i morse läste jag i SvD en krönika av Karin Thunberg om det här med bröllop och kärlek och så. Hon hade intervjuat dagens bruds far inför hans 60-årsdag och dom hade då pratat om det här med att leva tillsammans. Han hade sagt att det var viktigt med allt småplocket varenda dag. Och då kände förstås Karin T att hon måste prata om det här med att man ska välja varandra varenda dag. Det gör mig lite trött, som bekant. Jag valde då, jag sa ja inför Gud och församlingen, jag lovade. Och det är klart att så länge jag inte reser mig upp och går ut genom dörren för att aldrig mer återvända, så väljer jag på ett sätt att göra det. Men jag orkar inte tänka på det varenda dag, dagarna får gå i sin takt. Och jag vet att jag har lovat, jag vet det dom dagar då det skaver lite mer. Och det beror inte enbart på makens sjukdom, vårt gemensamma liv innehåller – och innehöll – ungefär samma svårigheter som alla som lever tillsammans och ska anpassa sig. Ibland vill man inte. Men lovat har man. Och då och då finns det stunder av stor glädje och tacksamhet. Här också. Fortfarande.