om en pastasås med lök, vitlök och sardeller som man fräser, sen öser man på tomatjox, oliver, kapris och lite chili – en gnutta socker också, som får puttra på och sen blandar man i avrunnen pasta, strör över persilja och river parmesan. Det var trevligt. Fast maken är inte så lagd åt det vegetariska, så jag köpte kryddad lammkorv på maxi till, två korvar till honom, en till mig. Det blir repris på det en annan dag.

Och annars har vi förstås tittat på bröllop, maken mest, han ville inte ens vila sig före kvällstét och jag förstod att här gällde det att ställa upp, så jag fixade mugg och mackor och bar in till tv:n. Har man lovat i nöd och lust då för länge sen, så har man. Nu ska sägas att han var väldigt road av Stockholmsbilderna i sammanhanget, hembygden är väl alltid hembygd. Och han har ju två, trakten vi bor i nu och där han var mycket under barndom och uppväxt också, men han är trots allt uppväxt i Stockholms norra delar. Och dom hade tur med vädret, som vi säger i Sverige. Det hade lika gärna kunnat vara +8 och horisontellt regn.

Men alltihop var vackert och brudgummen, som jag uppriktigt har tyckt sett lite sur ut hittills, såg rörd och glad ut när bruden skred in. Full poäng på det. Sen hjälper det kanske inte med aldrig så stilfull schweizisk uppfostran, det där med att åka galavagn verkade man inte ha pratat igenom riktigt. Man behöver inte vifta som en väderkvarn, typ. Och jag kan bara hoppas att livet blir vänligt mot dom, en del av dom problem som möter mig ständigt (ekonomin) har möjligen inte samma dignitet för dom, och annat som möter mig kan vara precis likadant för dom. Livets oförutsägbarhet.