lördag, 8 juni, 2013


om att män saknar simultankapacitet. Här skämtas inte. Maken har ingen simultankapacitet. Och det trasslar till livet. Han har heller inte så stark uppfattning om att tiden som går liksom försvinner. Om man påbörjar nånting mycket senare än vanligt, så har den tiden gått och kommer inte igen. Solen står sällan still i Ajalons dal, för att tala med Skriften. Och kan man dessutom inte skynda sig – att skynda sig betyder att man ökar hastigheten – och maken har bara en hastighet och den är långsam. Det är helt förståeligt, för vad han sen än ska göra, som involverar kroppen, så är det en oerhörd ansträngning, kräver hans hela koncentration. Samtidigt vill han inte att det ska vara så,han vill t ex gärna försöka prata samtidigt som han går.

Och jag står bredvid och försöker komma ihåg. När han nu inte gör det. I morgon börjar vi på nytt igen.

om en pastasås med lök, vitlök och sardeller som man fräser, sen öser man på tomatjox, oliver, kapris och lite chili – en gnutta socker också, som får puttra på och sen blandar man i avrunnen pasta, strör över persilja och river parmesan. Det var trevligt. Fast maken är inte så lagd åt det vegetariska, så jag köpte kryddad lammkorv på maxi till, två korvar till honom, en till mig. Det blir repris på det en annan dag.

Och annars har vi förstås tittat på bröllop, maken mest, han ville inte ens vila sig före kvällstét och jag förstod att här gällde det att ställa upp, så jag fixade mugg och mackor och bar in till tv:n. Har man lovat i nöd och lust då för länge sen, så har man. Nu ska sägas att han var väldigt road av Stockholmsbilderna i sammanhanget, hembygden är väl alltid hembygd. Och han har ju två, trakten vi bor i nu och där han var mycket under barndom och uppväxt också, men han är trots allt uppväxt i Stockholms norra delar. Och dom hade tur med vädret, som vi säger i Sverige. Det hade lika gärna kunnat vara +8 och horisontellt regn.

Men alltihop var vackert och brudgummen, som jag uppriktigt har tyckt sett lite sur ut hittills, såg rörd och glad ut när bruden skred in. Full poäng på det. Sen hjälper det kanske inte med aldrig så stilfull schweizisk uppfostran, det där med att åka galavagn verkade man inte ha pratat igenom riktigt. Man behöver inte vifta som en väderkvarn, typ. Och jag kan bara hoppas att livet blir vänligt mot dom, en del av dom problem som möter mig ständigt (ekonomin) har möjligen inte samma dignitet för dom, och annat som möter mig kan vara precis likadant för dom. Livets oförutsägbarhet.

– det ska numer vara väldigt varmt för att jag ska bada. Min mamma var uppfödd vid Stångån och simmade som en fisk, tog massvis med simmärken redan på den tiden. Och hon var sen många somrar sommarkoloniföreståndare och lärde alla ungar att simma. Fast med mig lyckades hon inte. Men jag gick så småningom med grannens dotter i simskola och började plaska runt alldeles väldigt och tog en massa märkan, jag också.

Äldsta barnbarnet, Vinterbarnet, han som föddes första december när jag hörde koltrasten sjunga, han har gått i simskola flera somrar och inte lärt sig simma. För nån månad sen klagade jympafröken hos Tvåan, som tog ett snack med honom – nu får du faktiskt ta tag i det här – och i onsdags hade frökan kommit störtande alldeles upphetsad – ‘han har tagit simborgarmärket, han bara började simma och fortsatte’. En sån lycka. Och nu har dom varit i lilla stugan vid sjön ett par dagar och badat och simmat. Att få sitt självförtroende stärkt är viktigt för alla och för honom gissar jag att det var en dubbel seger. Underbart.

– eller jo, det gick. Maken fick lyssna på alla gotländska kyrkklockor, visserligen via lilla macen och inte via tv:datorn. Men han tyckte det var ganska trivsamt ändå, han klagade visserligen på att en del klockor inte ringde rent, men så är det ju bara.

Och jag hann i princip bädda och dammsuga också. Mitt i klippningen av maken ringde en mycket avhållen vän, men maken satt snällt kvar på stolen och väntade. Han hade väl inte så många alternativ kantänka. Och jag ska så småningom laga mat som vanligt.

Och tidigt i morse läste jag i SvD en krönika av Karin Thunberg om det här med bröllop och kärlek och så. Hon hade intervjuat dagens bruds far inför hans 60-årsdag och dom hade då pratat om det här med att leva tillsammans. Han hade sagt att det var viktigt med allt småplocket varenda dag. Och då kände förstås Karin T att hon måste prata om det här med att man ska välja varandra varenda dag. Det gör mig lite trött, som bekant. Jag valde då, jag sa ja inför Gud och församlingen, jag lovade. Och det är klart att så länge jag inte reser mig upp och går ut genom dörren för att aldrig mer återvända, så väljer jag på ett sätt att göra det. Men jag orkar inte tänka på det varenda dag, dagarna får gå i sin takt. Och jag vet att jag har lovat, jag vet det dom dagar då det skaver lite mer. Och det beror inte enbart på makens sjukdom, vårt gemensamma liv innehåller – och innehöll – ungefär samma svårigheter som alla som lever tillsammans och ska anpassa sig. Ibland vill man inte. Men lovat har man. Och då och då finns det stunder av stor glädje och tacksamhet. Här också. Fortfarande.