Jag tröttnar aldrig. Tror jag. Däremot har priset en avhållande effekt, så det blir inte varje dag.

Och jag stod en lång stund framför godishyllorna och funderade. Söt lakrits kanske? Choklad? Tre små bitar Fazers blå för femton spänn. Och då kan man ju nöja sig med att äta en och spara dom andra. Who do I think I’m kiddin’? Nä, jag köpte ingenting. Bäst så. Jag får väl hänge mig åt den andra lasten om det blir för trist, torkade aprikoser. Fast choklad är gott.

Och jag är oändligt tacksam att maken verkar ganska opåverkad. Att han glömde att han ska till badrummet när vi ätit frukost får väl räknas till normalvariationerna här, han hade inte planerat att sitta i nattskjortan resten av dagen, det bara blev lite fel. Och jag ändrade förstås färdriktningen, så han är rakad och har blårutig skjorta på sig. Den där reklamen för hjärnforskning som för tillfället rullar i kanalerna är lite plågsam för mig. Fast det är fint att 15 000 varje år klarar sig relativt lindrigt från en stroke antingen det nu beror på hjärnplasticitet eller på den ‘lilla fiffiga grejen’ som man kan dra ut en propp med. Men den som hamnar i den andra gruppen, dom 15 000 som antingen dör eller får svåra neurologiska skador, ja den gruppen och deras anhöriga får traska vidare så gott vi nu kan.